Annons

Det koloniala arvet tar aldrig slut

Poeten Athena Farrokhzad skriver med ett stramt hållet ursinne. Nya diktsamlingen ”I rörelse” skakar om recensenten Maria Ehrenberg.
bokrecension • Publicerad 4 oktober 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Poeten Athena Farrokhzad är aktuell med en ny diktsamling, "I rörelse".
Poeten Athena Farrokhzad är aktuell med en ny diktsamling, "I rörelse".Foto: Karin Wesslén / TT

I rörelse

Lyrik

Författare: Athena Farrokhzad

Förlag: Albert Bonniers förlag

Athena Farrokhzad är en poet jag gärna läser och det av många anledningar. I Brev till Europa, en av de starkaste dikterna i denna samling utbrister diktjaget:

Europa, jag tror jag skulle tycka om drottning Kristina / Men jag vet inte om drottning Kristina skulle tycka om mig

Annons

Det skulle hon. Förmågan att skapa aforistiska beskheter som både roar och gör läsaren obekväm delar de. Vad sägs till exempel om meningen ”Du älskar Aristoteles, men du hatar greker”? Den pilen gick direkt in i den (post)koloniala hjärnans centrala delar. För att inte kunna dras ut.

Centrala teman är västvärldens oförmåga att se sig själv och alla andras påtvingade utanförskap. Det finns ett stramt hållet ursinne riktad mot västvärldens avhumanisering. Så till exempel i den starka dikten Ankarbarn där två rader särskilt träder fram: ”Han sjönk till botten, din storebror /---/I havet följer lillebror.”

Europa släpper inte in. Varken in i området för dem som är utanför. Men inte heller in i samhället för dem som är på plats.

”Europa, varje dag spottar vita människor efter oss på tunnelbanan. / De tror på allvar att sittplatserna är deras födslorätt” ( ur Brev till Europa)

Och diktjaget konstaterar att inte ens en grundlig kunskap om västerländsk kultur och litteraturvetenskap (litterära referenser finns i mängd) hjälper. Utanför är ändå positionen. Därför finns också det andra samhället, det som också finns men inte alltid erkänns. ”B som i Bagarmossen” är en uppräkning av Bagarmossen, men även andra så kallade förortssamhällen. Här finns erfarenheter av våld, död och förintelse som inte delas av det normativa samhället. Inte sällan skildras detta i polyfona dikter, vilket ger intryck av mängd och variation. Här finns moderns rädsla när sonen går ut och klasskamraternas vetskap att deras skara kommer att minska: ”När inga bästisar ringer tillbaka sjöng vi på deras begravning” (ur dikten Vi var branden) Ögonblicksbilden av fadern som gråter i skydd av biltvättens roterande svampar etsar sig fast.

Så följer den ena civilisationskritiska insikten efter den andra. Det är inte så konstigt att till och med Ötzi hade magsår. Sjukan går långt tillbaka i tiden.

Finns det hopp? Kanske.

Västvärlden måste ta av sig ögonbindeln och tänka tvärtom:

”Europa, en dag äger Lagoskonferensen rum och Afrika ritar om dina gränser.

Nigeria får Baltikum, förutom Litauen som går till Angola” (Brev till Europa)

Annons

Ett annat sätt att vända perspektivet är genom humor, något Farrokhzad har i mängd. Att dissekera det självklara är alltid en god idé som i dikten Bläck är det skarpaste krutet:

”Ursäkta jag kunde inte undgå att höra / att du sade att bläck är det skarpaste krutet

/---/

i så fall ursäkta att jag stör / annars undrar jag bara / är du helt dum i huvudet”

Varpå följer en beskrivning av vad krut kan åstadkomma i form av avslitna kroppsdelar och antal lik.

Lättsammare, men inte utan udd, är parafrasen av Göran Palms ”Jag står framför havet”. Missa inte den! Missa inte denna diktsamling alls, det är den alldeles för bra för.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons