Annons

Dramatisk dag i Lindenbaums lekland

Alla måste vi till jobbet och idag jobbar barnjaget och berättaren som doktor. Och då händer det grejer i Pija Lindenbaums nya bilderbok.
bokrecension • Publicerad 21 september 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Genus, hud och pälsfärg är inte viktiga i Pija Lindenbaums bilderboksvärld.
Genus, hud och pälsfärg är inte viktiga i Pija Lindenbaums bilderboksvärld.Foto: Ulrica Zwenger

Vi måste till jobbet

Bilderbok

Text och bild: Pija Lindenbaum

Förlag: Lilla Piratförlaget

Ett bokuppslag i en bilderbok behöver läsaren som medskapande aktör. Lindenbaum har visat det förut, och gör det nu igen, anslaget, bilden och texten sprutar igång in medias res:

”Det är jag och Musse och Elin i rummet.

Annons

Det är jag som har en isbjörn på mej.

Vi måste lägga Ungen i sängen.

Han gnäller och är jobbig.

Men han ska sova för vi

ska på jobbet.

Han klarar sej själv.”

Bilden i gula och rosa toner sprider ett varmt ljus över ett myller och en röra av leksaker i det stora barnrummet. På sänggaveln står det ”Jina” liksom på en teckning på väggen. Läsaren får anta att barnen är i Jinas rum, om dom andra också bor där får vi inte veta. Rummet, är som sagt fullt av leksaker men i det högra hörnet slingrar en dammsugare. Dammsugaren blir en vägvisare in i bildberättandet.

Lindenbaum arbetar ofta med tingens väsen samtidigt som de är just ting. En tyghund är en tyghund, men när den sitter ensam i en kal trappuppgång är den också något mer. Sakerna laddas med känslosignaler som rekvisitan på en teaterscen. Där är en liten sjukhusväska och, som sagt, en skum dammsugare…

”I detta lekland är alla givetvis barn, till och med gatans tiggare är barn.”

Ungen som lämnas hemma ser ledsen ut, men är nog en tyggris i leklandet. Den lite ledsna läsaren får tröstas med orden att grisen klarar sig själv.

I detta lekland är alla givetvis barn, till och med gatans tiggare är barn. I leken är man barn eller djur. I leken tager man vad man haver!

Annons

Även språket, bokstävernas och textens struktur liksom berättandet följer lekens grammatik, rapsodiskt och parodiskt:

”Då var vi där. Här är jobbet.

Vi är doktor. Det är fullt i väntrummet.

Dom grinar för dom är sjuka.”

”Blodet stänker och hela tre hinkar blir fulla med blod.”

Väntrummet går i magsjukt sjukhusgrönt, på en dörr står det lite läskigt ”Blodrum” och på en affisch manar regeringen att man måste hålla handen för munnen när man nyser.

I en scen kommer det en mycket svårt sjuk person som måste opereras. Blodet stänker och hela tre hinkar blir fulla med blod. Men mänskan blev genast frisk och blodet ger dom till vargarna! Nästa patient är en sönderslagen gris som bandageras från tryne till klöv. Den oroliga mamman står hjälplös bredvid. Mamman är för övrigt en svartvit ko. Så går det till i den Lindenbaumska lekvärlden, genus, hud och pälsfärg är inte viktiga. Identitetsskapandet finns i jaget eller jagen och sker i leken som är utrymmet mellan en inre och en yttre verklighet.

Man tröttnar på doktoriet, handlar hutlöst mycket marshmallows och drar till skogs. Då: dramatik! En hemsk häxa dyker upp, en liten tyggris (som nu är ensam i mörka skogen!) och en dammsugare… Mycket spännande!

FAKTA

Pija Lindenbaum

Pija Lindenbaum är född och uppvuxen i Sundsvall. Efter studier på Konstfack i Stockholm debuterade hon 1990 med ”Else-Marie och småpapporna”. Alltsedan debuten har Lindenbaum skapat en rad bilderböcker med egensinniga och särskilda barn. Böckerna om Gittan och Lill-Zlatan går nog till bilderbokshistorien.

Eva WahlströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons