En bok att älska som den är
Josas bok – min berättelse
biografi
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson
Det här är kanske konstigt men känslan växer och går inte att blinka bort: jag känner mig glad, inte sorgsen, efter att ha läst Marie Nilssons Linds bok om sin syster Josefin. Så mycket kärlek finns i den. Och jag vet att det är en klyscha – hörni, klyschor är ofta sanna! – men sorgen gör ju så ont just för att man älskar någon så mycket.
Storasyster Marie föddes 1961, lillasyster Josefin 1969. Josefin dog 46 år gammal, plågad av fysiska och psykiska smärtor, medan hennes storasyster låg och sov en bit ifrån. Marie lever vidare, utan någon som avslutar hennes meningar åt henne.
Sorgen efter någon som dör i förtid är ofta trasigare och har en annan dimension. Marie Nilsson Lind kämpar med känslan av att det var hennes fel att Josefin dog. Vilket det förstås inte var, det vet hon också egentligen.
Josefin Nilssons liv har en mörk sagoton över sig, något Hollywooddramatiskt med framgång och passion, misslyckanden, destruktivt festande och drama. Samtidigt är ”Josas bok” vardagsnära och sakligt berättad. Den varvar Marie Nilssons Linds berättelse med Josefin Nilssons egna kvarlämnade bokutkast.
En sak måste erkännas: det här är inte en bok som går att recensera i termer om bra eller dålig, man måste bara uppleva den och lyssna på berättelsen. Älska den för den berättelse den är, inte väga och bedöma den.
Efter SVT-dokumentären om Josefin Nilsson som sändes för ett år sedan och blev det överlägset mest tittade K-specialprogrammet genom tiderna, kan nog hela Sverige bakgrundsberättelsen om Josefin Nilsson. Vi snabbspolar därför bakåt från demonstrationerna mot kvinnovåld utanför Dramaten och konstaterar att ”Josas bok” inte enbart handlar om det där, även om hennes upplevelser under förhållandet med skådespelaren finns med och tar sin plats. Marie Nilsson Lind skriver att hon har fått många frågor efter SVT-dokumentären och konstaterar i samband med att hon berättar om rättegången och skådespelarens dom för misshandel och olaga hot: ”Så nej, han dödade inte min syster. Hon gick därifrån på egna ben.”
”Man skulle skoja bort saker, inte vara känslig och från vissa män tålde omgivningen extra mycket.”
Vi är många kvinnor som var unga på 1980-talet och vana vid att man fick tåla mycket från män. Man skulle skoja bort saker, inte vara känslig och från vissa män tålde omgivningen extra mycket.
Marie Nilsson Lind skriver: ”Jag tror, nej jag är helt säker på att hela den här rättegångshistorien hade sett annorlunda ut idag.”
Ja, Sverige har förändrats i attityderna, även om våld mot kvinnor finns kvar.
En bärande del i boken är berättelsen om Maries, Josefins och de två andra syskonens uppväxt med föräldrar som var huvudpersoner i ett drama där barnen bara var statister. Pappan var lokal revykung och notorisk charmör, mamman la all sin energi på att få pappans uppmärksamhet. Det skapade bekräftelsetörst hos barnen och Marie Nilsson Lind är öppen med att hennes insiktsfulla analys kommer efter många, många timmar i terapi.
En intressant del är också vardagsskildringen av Ainbusk-slitet. De skeva Volvo-gigen, misslyckandena, succéerna, hyllningarna, sågningarna.
Alltid, alltid, tvivlar Marie Nilsson Lind på om hon räcker till.
Men vet ni vad? Det gör hon. ”Josas bok” värmer, stannar kvar och borrar sig in.
