Fåfäng jakt på sanningen i ”Allt jag inte minns”
"Allt jag inte minns"
Genre: Drama
Premiär 8 september på SVT
Upptakten till filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman ”Allt jag inte minns” för tankarna till en deckare, men likheterna upphör snart.
Samuels (Armand Mirpour) oväntade död chockar alla i omgivningen, inte minst hans mamma Gunilla (Pernilla August). När polisen antyder att det kan röra sig om självmord bestämmer hon sig för att ta reda på vad som har hänt under sonens sista tid i livet.
Modern söker upp Samuels bästa vän Vandad (Pablo Leiva Wenger), en missförstådd småfifflare som sitter på kåken. Han berättar om Samuel och om varför det gick som det gick.
En helt annan version av sonen och hans öde får Gunilla när hon pratar med Samuels stora kärlek Laide (Siham Shurafa), en advokat som han hade träffat på Migrationsverket där han jobbade.
I tillbakablickar växer bilden av Samuel fram. Han är full av energi och vill göra något anständigt och vettigt av sitt liv. Han är trött på byråkratin och på att se hur de asylsökande behandlas. Han bestämmer sig för att ta ett och annat ärende i egna händer.
Men bilden av Samuel blir aldrig riktigt skarp. Vem är han egentligen? Vad ser han i Vadad, som är svår att tycka om? Varför slarvar han bort sin kärlek? Vad döljer sig bakom hans välvilja och varma leende?
Får vi någonsin veta, nu när han är borta och bara lever kvar i andra människors minne?
Allt jag inte minns är en storslagen kärlekshistoria, ett infekterat triangeldrama, en studie i vår oförmåga att kommunicera med varandra och en skildring av ensamhet och själsligt lidande.
Det är inte lätt att göra film av Khemiris mångbottnade roman. Den består huvudsakligen av små fragment av flera olika personers berättelser om Samuel, som varvas och läggs till varandra.
Manusförfattaren Piotr Marciniak och regissören Beata Gårdeler har av nödvändighet tagit sig vissa friheter. Bland annat har de försett oss med en röd tråd genom serien genom att byta ut romanens diffust tecknade sanningssökande författare mot den påtagligt närvarande modern. Hennes sorg, våndor och känslor av skuld är lätta att känna igen sig i.
Marciniak och Gårdeler har försökt fånga stämningen i romanen och skapa lite mystik med stiliserade scener, dröjande närbilder och andligt/orientaliskt klingande musik.
Formen går inte alltid hand i hand med innehållet, ibland tar den över. Men med tanke på projektets svårighetsgrad är det mer än godkänt, även om tv-serien inte är lika lätt att ta till sig och lika gripande som romanen.
