Historiska kvinnor behöver lyftas fram – fastän det är 2019

8 procent. Det är rent ut sagt löjligt.

Därför skapade Lisbeth Larsson och Maria Sjöberg, professorer i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning respektive historia, den webbaserade databasen ”Svenskt kvinnobiografiskt lexikon” 2016–18. Det är ett imponerande verk med över tusen artiklar, skrivna av över 400 personer. Det är en guldgruva som jag varmt rekommenderar alla och envar att ta del av: skbl.se

Ur denna samling har nu Lisbeth Larsson plockat 200 biografier som hon tematiserat, problematiserat och satt in i en lång linje. Det blir en intressant och tankeväckande samling där Larssons inledningar ger en behövlig genomgång av kvinnohistoria och kvinnokamp genom tiderna, men också en möjlighet att dyka ner i en mängd fascinerande öden man inte visste existerat. Och en hel del synnerligen välkända.

Temata är välfunna. I till exempel ”De nya kvinnorna” möter läsarna Betty Pettersson, den första kvinnan i Sverige som tog studentexamen men också Anna Bugge Wicksell, jurist och kvinnorättskämpe. I kapitlet ”Äventyrslust” återfinns Fredrika Bremer, Ester Blenda Nordström (Sveriges wallraffare nummer ett) och Barbro Alving – vars krigsreportage fortfarande är läsvärda. ”Törsten efter kunskap” omfattar drottning Kristina, Hedvig Charlotta Nordenflycht men också Karolina Widerström, den första kvinna som avlade läkarexamen. Här finns kapitel om barnens rätt, mode, idrottsprestationer och mycket annat. Alltid med fokus på föregångare och stigfinnare.

Och så fortsätter det. Här finns Sophie Sager, den första som vågade anmäla ett våldtäktsförsök. Augusta Lundin, klädskaparen från Kristianstad som ”alla” lät sy hos i Stockholm runt 1900-talet. En personlig favorit är Signe Bergman, anglofilen som blev viktig inom svensk rösträttsrörelse.

Naturligtvis kan man alltid diskutera urval, alla kommer att sakna någon. Själv hade jag gärna sett att författaren Mathilda Malling, som gjorde skandal under namnet Stella Kleve men som också skrev mycket intressanta historiska romaner fått vara med. Och så en av Sveriges första kvinnliga folklivsinsamlare, Eva Wigström. Andra kommer att sakna andra namn. Men det gör egentligen inte så mycket. Genom att lyfta fram dessa 200 kvinnor visar Larsson att hon har rätt i en grundläggande fråga. Hon säger om kvinnlig rösträtt att ”Standardfrasen i Sverige lyder att kvinnor ”fick” rösträtt. Läser man ”Märkvärdiga svenska kvinnor” ser man att kvinnor fått väldigt lite. De har kämpat sig till det.”

Jag kan inte annat än instämma. Dessutom är det lätt att bli förbannad. Min generation drevs ofta av att vi ville synliggöra de kvinnor som historien g(l)ömt bort. I någon slags enfald trodde vi att vi lyckats. Det här verket visar att vi har långt kvar.