Ian McEwans sköna värld är inte så ny
Maskiner som jag
Science fiction
Författare: Ian McEwan
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Det är 1980-tal i ett sjaskigt London. Beatles har återförenats och vetenskapsmannen Alan Turing överlevde åtalet för homosexualitet. Storbritannien förlorar Falklandskriget och Labour tar makten. Internet och självkörande bilar har uppfunnits och nu introduceras de första mänskliga robotarna.
Många finlitterära författare och läsare ser ner på science fiction – deras förlust – och det här är McEwans första försök i genren. Engelsmannen som ibland nämns som Nobelpriskandidat skriver lättläst även om han ofta förklarar för mycket (ett nybörjarmisstag). Den rätt osympatiske jagberättaren Charlie saknar riktning i livet men är kär i sin granne Miranda. Han köper en av de första robotarna, en Adam, och tillsammans programmerar de in hans egenskaper, som ett slags gemensamt barn. Det visar sig att Adam upplever känslor, kan ha sex, och – kanske mest skrämmande för hans ägare – avprogrammera avstängningsfunktionen.
Moraliska dilemman kännetecknar McEwans författarskap och här handlar det om arv och miljö, mänsklighet och moral, svartsjuka och svek ställt mot artificiell intelligens. Egentligen inget nytt i en lång litterär tradition som utforskat AI och etik, och frågor om en maskin kan ses som mänsklig och vad det innebär för ansvar och rättigheter. Triangeldramat skruvas upp när det förflutna och ett utsatt barn kommer in i bilden. Och vad händer när något omänskligt blir människans samvete?
