Ilon Wiklands kontrastrika liv

Enno Tammer samtalar och berättar om Wiklands barndom, om den ensamma flykten över havet i september 1944. Med en ofantlig envishet och styrka lyckas hon med knappa medel skaffa sig en gedigen konstnärlig utbildning och slå sig fram som en av Sveriges främsta illustratörer.

Boken uppehåller sig länge vid barndomen och den minst sagt röriga tillvaron med föräldrar som tycks ha haft begränsat intresse av att vara föräldrar. Men där finns mormor och farmor och farfar som rätt väl fyller luckan. Och därtill en högst älskad hund, om vilken Wikland senare skulle skriva om i sina självupplevda barndomsskildringar.

Tammer är en nitisk levnadstecknare, stundom alltför nitisk tycker jag. Men sedan när jag kommer in i historien inser jag hur viktig denna nitiskhet är. Samtidigt som det är ett högst personligt porträtt av Wikland är det en viktig del av Europas mörkare historia. Författaren ursäktar sig för sin ”monumentala bild” med att det historiska perspektivet är nödvändigt för att förstå i vilken tid Wikland levde.

Det är bitvis skakande skildringar av en utlämnad barndom med mycket ensamhet: ”Jag har tänkt att jag levde mitt liv i Tallin ensam, ingen såg efter mig.” Men också hur det ur den känslan föddes ett slags trots mot föräldrarna. Hon insåg tidigt att man kan och måste klara sig själv.

Det är ett kontrastrikt liv som skildras i både text och Wiklands egna bilder. Ljusa och skira akvareller av en lekande barndom som brutalt bryts när Sovjetmakten och kriget kom 1939 med sina fasansfulla år efter Molotov- Ribbentroppakten.

Ilon Wikland berättar: ”Sovjetmakten tog allt ifrån mig: mitt land, mina nära och kära, mina vänner”. Hon betonar att hon aldrig har tyckt synd om sig själv och aldrig velat ha medlidande. Hon lyser av styrka och konstnärlig medvetenhet av ett slag som närmast verkar vara genetiskt betingat.

Det är en rik och spännande biografi, den är personlig utan att kännas alltför privat. Uppbrottet från Astrid Lindgren i samband med Junibackens öppnande med de kända illustratörernas figurer, ritade av en annan konstnär, tonas ner. Men det öppnade också vägen för de helt egna böckerna. Om dem kunde man också skriva mycket!