Intimt om Lena Einhorns (kärleks)liv
Den tunna isen
Roman
Författare: Lena Einhorn
Förlag: Norstedts
Det är en tegelsten som Lena Einhorn bjuder på med ”Den tunna isen”. Romanen är över 500 sidor. Och om man liksom jag är en manisk läsare av precis allt i en bok så har man en hel del att göra. Baksidestexten säger att författaren som tidigare skrivit om andras liv nu riktar ljuset mot sitt eget liv och ”kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft”. Självbiografiska böcker är de svåraste att recensera, dels för att det känns mer som om man recenserar någons liv än en bok och dels därför att de alltid får en att tänka på sitt eget liv.
”En stor del av boken upptas av kärlekshistorien mellan Lena Einhorn och en kvinna som i romanen kallas Nicki”
”Den tunna isen” presenteras som en nyckelroman, det vill säga en berättelse som har sitt ursprung i sanna händelser, eller i alla fall en författares tolkning av händelserna. Och det är i detta fall, minst sagt, mycket av Lena Einhorns liv som läsaren får ta del av. Berättelsen blir stundtals väldigt intim, för att inte säga privat och utlämnande både då det gäller författarens eget liv och flera människor omkring henne. I synnerhet eftersom en stor del av boken upptas av kärlekshistorien mellan Lena Einhorn och en kvinna som i romanen kallas Nicki. Hon lever i sin tur redan i en relation med en man och deras gemensamma son som drabbas av cancer. Låt mig sammanfatta det så här, det blir komplicerat.
Parallellt med kärleksrelationen berättas exempelvis om hur Lena Einhorn kämpade hårt och länge för att kunna skapa den Guldbaggeprisade filmen och Augustprisade boken ”Ninas resa” om modern Nina Einhorns överlevnad under Förintelsen. Det är väldigt intressant att läsa. Spännande är det också att få en inblick i syskonen Lena och Stefan Einhorns uppväxt med läkar- och forskarföräldrarna Nina och Jerzy.
”Är man väldigt intresserad av Lena Einhorns privatliv med alla dess kärleks- och relationsvindlingar, ja, då är det en alldeles utmärkt nyckelroman.”
Frågan om vad som egentligen är intressant i en människas liv återkommer med jämna mellanrum under läsningen. För en själv är naturligtvis allt i ens eget liv intressant. Men är det intressant för andra? Drivs berättandet av berättarens terapeutiska behov av att berätta eller av läsarens behov av att få veta? Svaret står ju förstås att finna i det gamla hederliga uttrycket att smaken är som baken, delad. Är man väldigt intresserad av Lena Einhorns privatliv med alla dess kärleks- och relationsvindlingar, ja, då är det en alldeles utmärkt nyckelroman.
Är du däremot liksom jag lite reserverad, eller hämmad, då det gäller det alltför privata så kommer de utlämnande delarna av boken nog att framstå som för detaljerade. Och då menar jag inte sexuellt sett, utan mer så här: först sa jag och sedan sa hon och sedan sa han och sedan sa hon igen och så vidare. Samtidigt, och det förstår jag först i slutet av min läsning, så blir det utlämnande och privata allt mindre jobbigt för mig att hantera efterhand. Så för en man (en ofta tyst sådan enligt min livspartner) kan det alltså så här i efterhand konstateras att en 500-sidig inblick i olika kvinnokollektiv där den analytiskt inträngande dialogen står i centrum är både lärorik och utvecklande.
