Annons

Kan man vara både bödel och offer?

Anneli Jordahl skriver om att vara både författare och kritiker. ”Orm med två huvuden” kan närmast beskrivas som en självbiografi där nästan allt som är privat har sorterats bort, skriver recensenten Ingrid Elam.
”Orm med två huvuden” kan närmast beskrivas som en självbiografi där nästan allt som är privat har sorterats bort
bokrecension • Publicerad 5 oktober 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Anneli Jordahl skriver att hon ofta får höra att hennes böcker handlar om klass, men menar själv att hon skildrar ensamhet.
Anneli Jordahl skriver att hon ofta får höra att hennes böcker handlar om klass, men menar själv att hon skildrar ensamhet.Foto: Kajsa Göransson

Orm med två huvuden

Essä

Författare: Anneli Jordahl

Förlag: Norstedts

Anneli Jordahl klagar inför sin förläggare över att hon har svårt att komma igång med sin roman, hennes idéer är inte roliga nog. Skriv en essä om skrivande så länge, föreslår han och så gör hon, skriver varje morgon och försöker ringa in vad författarskap innebär för just henne.

Det finns ju så många sätt att närma sig ämnet: pedagogiskt, med en serie goda råd till författare in spe, som Bodil Malmstens ”Så gör jag. Konsten att skriva”. Eller eftertänksamt och bildat om vad läsande och skrivande är, som Olof Lagercrantz ”Konsten att läsa och skriva”. Eller fullt av glada tillrop och roliga idéer som Stephen Kings ”Att skriva”. Ingen av dem nämns i Jordahls litteraturlista, men hon citerar Elisabeth Rynell, som i ”Skrivandets sinne” berättar om motstånd och motvilja, om hur omöjligt det kan kännas att skriva. Rynells bok, tillkommen efter en lång tid av skrivkramp, är också den som ligger närmast Jordahls eget sätt att svara på förläggarens uppmaning.

Annons

Därmed också sagt att Anneli Jordahl inte vill undervisa eller belära, hon ger inga goda råd, försöker heller inte avskräcka från att bli författare även om hon ofta återkommer till allt det som hindrar henne från att skriva. ”Orm med två huvuden” kan närmast beskrivas som en självbiografi där nästan allt som är privat har sorterats bort och lämnat skrivbordet rent för det livet huvudsakligen kretsar kring: böckerna. Ja, och hunden, som ligger ”uthälld” på bordet framför henne.

fakta

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl föddes 1960 i Östersund. Hon är kritiker och inledde sitt skönlitterära författarskap 2009 med ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”, en roman om förhållandet mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen. Hon har givit ut ytterligare tre romaner, ”Orm med två huvuden” är hennes första längre essä.

Bokens första mening: Klockan är tjugo över fem när jag sätter mig vid skrivbordet.

Jordahl var litteraturkritiker innan hon blev författare, hon debuterade sent, vid 49 års ålder, och har fortsatt som kritiker, inte bara för att man måste leva, utan också av övertygelsen om att kritik är viktig. Ändå plågas hon av konflikten mellan de två, kan man granska och bedöma andras böcker när man själv är författare? Kan man vara bödel och offer ”i samma skinn”, som en orm med två huvuden? Många är det och med synbarligen mindre ruelse än Jordahl, men så är det också så mycket annat än kritikervärvet som länge hindrade henne från att skriva skönlitterärt. Framför allt att hon kommer från arbetarklassen.

”Resonemangen om klassamhället är de minst intressanta i boken just för att de slår fast sanningar”

Anneli Jordahl påpekar att hon ofta får höra att hennes böcker handlar om klass, men menar själv att hon skildrar ensamhet. Det hindrar inte att hon i essän ofta lyfter fram klass, det maktunderläge arbetarklassen har, inte minst i den kulturella offentligheten, och de fördomar som där finns om arbetarklassen. De exempel hon ger är beklämmande, som när hon under ett föredrag uppmanas förklara varför ”arbetarklassen är så rasistisk”! Det hindrar henne dock inte från att dra medelklassen över en kam och återkommande tala om vad medelklassen ”vill”.

Resonemangen om klassamhället är de minst intressanta i boken just för att de slår fast sanningar i stället för att visa hur långt klassanalysen kan föra och var den inte längre har några svar. Nog tror jag på att Jordahls bakgrund i en ”kortutbildad” arbetarklass länge hindrade henne från att förverkliga sina författardrömmar, och visst har hon en poäng när hon påpekar att förlagen kan ge ut hur många romaner som helst om medelklassfamiljer som rämnar, medan kvoten snabbt verkar fyllas när det gäller arbetarromaner om ”alkoholiserade finnar”. Men skildringen av författarmödorna blir riktigt engagerande först när Jordahl ger sig in på områden där hon inte är lika säker på sin sak.

Hon har valt att leva utan barn, hon har valt att arbeta hemma, i sitt rum, utan arbetskamrater. Hon hittar sina systrar i en förfluten tid när det knappt var möjligt att kombinera skrivande med familjeliv eller annat yrkesarbete. Hennes roman om Ellen Key, liksom romanen ”Augustenbad en sommar”, har också ett självbiografiskt skikt, strax under ytan. Hon skriver om sina romangestalter att de måste upplysa henne ”utan tvärsäkerhet”, de bör ”treva sig fram”. Och så gör hon också själv när hon är som bäst, trevar sig fram i den tillvaro hon valt men som knappt håller henne upprätt med sköra trådar.

”Aldrig känner hon sig så hotad som när hon blir angripen och ifrågasatt klassmässigt, då finns ingen tvärsäkerhet, bara svindel och andnöd”

Skrivandet, både kritiken och skönlitteraturen, är verksamheter fyllda av risk, vänner försvinner längs vägen, rädslan att såra hämmar lika mycket som rädslan att bli vägd och befunnen för lätt. Aldrig känner hon sig så hotad som när hon blir angripen och ifrågasatt klassmässigt, då finns ingen tvärsäkerhet, bara svindel och andnöd, och jag lider med henne. Hon hittar själsfränder i Annie Ernaux och Édouard Louis, hon minns bibliotekarien som såg hennes läshunger och uppmuntrade den, hon talar varmt om den klassblandade skolan där alla slags barn kunde mötas. Mycket av det som en gång stakade ut hennes bildningsväg finns inte längre och det är lätt att hålla med om att det bidrar till ökad segregation och minskade möjligheter för den som vill vidga sin värld.

Kvar är skrivandets plåga och läsandets tröst. Och en känsla av förnöjsamhet efter ett riktigt bra arbetspass: nog var dagen ändå värd sin möda.

Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons