Känslorna läggs upp på bordet i ”Vuxna människor”
Vuxna människor
Roman
Författare: Marie Aubert
Förlag: Wahlström & Widstrand
Översättning: Cilla Naumann
Ida är arkitekt och i fyrtioårskris. Hon lever ensam och verkar inte alls få till det på dejtingfronten. Hon har heller inga barn, och det är något hon vill ha. Därför garderar hon sig med att åka till en fertilitetsklinik i Göteborg för att frysa ned ägg.
Men nu är det sommar och mammas 65-årsdag ska firas i det älskade sommarhuset. Dit kommer även Idas syster Marthe, sambon Kristoffer (som gör korv från grunden, avancerade gryträtter och surdegar som stinker) och lilla bonusdottern Olea.
Allt är som upplagt för familjedrama med syskonrivalitet och obehagliga sanningar som uppdagas. Många olika slags känslor väller fram genom denna nätta roman, detaljer som gör skillnad. Stugan har till exempel målats från gul till vit utan Idas kännedom. Varför? Marthe som fått missfall flera gånger kan nu äntligen berätta en glad nyhet...
Ida, som känner sig oälskad och ensam, knyter lilla Olea till sig.
Jag älskar dialogen i boken, så lätt, naturlig och njutbar:
” – Varför säger du grattis, säger Olea, hon lutar sig fram och tillbaka i gungan för att få fart.
– För att Marthe och Kristoffer ska få ett barn, säger jag.
– Jaha, det, säger Olea nästan besviket.”
Eller:
”– Stein äter korv med räksallad, säger mamma. Det var ett streck i räkningen att få veta det efter sex år.”
Handlingen i boken stegras successivt. Hur tänker Ida? Man förfäras och förundras och vill bara läsa vidare. Ida håller på att gå över gränsen flera gånger, och det är saker som kan få ödesdigra konsekvenser.