Annons

Klämkäckt och flåshurtigt som ett gympapass på Friskis&Svettis

”Nio främlingar” är en underhållande roman med många oväntade vändningar. Men Annika Wall har svårt för den klämkäcka tonen.
bokrecension • Publicerad 6 september 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Liane Moriarty lyckas inte upprepa sin succé.
Liane Moriarty lyckas inte upprepa sin succé.Foto: Uber photography

Nio främlingar

Roman

Författare: Liane Moriarty

Översättning: Anna Strandberg

Förlag: Albert Bonniers

Det är svårt att upprepa en megasuccé. Liane Moriarty har kämpat lite i motvind efter genombrottet med ”Öppnas i händelse av min död” och den enorma framgången med romanen ”Stora små lögner”, som blev serie på HBO. Men det gäller att skriva medan järnet är varmt, verkar både förlag och författare tycka. Och Liane Moriarty tackar hela sex (6!) redaktörer för hjälpen med den nya romanen ”Nio främlingar”.

I ”Nio främlingar” kommer nio personer till hälsohemmet Tranquillum House för att de vill förändra något i sina liv. Här möts de av den fascinerande föreståndaren Masha och hennes assistenter. Men deras trivsamma spa-upplevelse förvandlas ganska snart till något helt annat. Detta är också Liane Moriartys bästa egenskap som författare: att hitta på underhållande historier som tar både en och flera synnerligen oväntade vändningar.

”Moriarty vilar sällan i sina bästa ögonblick, utan skuttar snabbt vidare till nästa.”
Annons

Liane Moriarty brukar ha fingertoppskänsla för den där effektiva blandningen av svärta och humor. Men jag vet inte. Det är något med tonen i ”Nio främlingar” som jag har svårt för: Den är klämkäck och flåshurtig som ett gympapass på Friskis&Svettis. Moriarty vilar sällan i sina bästa ögonblick, utan skuttar snabbt vidare till nästa. Jag förstår att hon vill sätta fingret på olika samhällsfenomen, som girighet eller jakten på lycka, men efter ett tag känner jag snarare: ja, nu har du bockat av precis allt, det var duktigt.

Riktigt fint är porträttet av familjen i sorg. Det känns ordentligt. Men annars blir jag förvånansvärt oberörd av ”Nio främlingar”.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons