Mikael Hagner: Replikerna faller platt i en förvirrande genrehybrid
Motherfatherson
Drama
Sänds: C more
Omdöme baserat på avsnitt 1-4 av 8.
På senare tid har vi sett två skådespelare briljera som mediemoguler: skotten Brian Cox som den fiktive Roy Logan i ”Succession” och Russell Crowe som Roger Ailes, mannen bakom Fox News, i ”The loudest voice”.
Lika lyckad är inte Richard Gere i BBC-serien ”Morherfatherson”, där han spelar Max Finch, en gigant i medievärlden, ägare av bland annat den brittiska tidningen The National Reporter. Med hjälp av den styr han det anrika imperiet. Ingen blir landets premiärminister utan hans stöd.
I chefsstolen på The National Reporter har Max Finch placerat sin son Caden (Billy Howle), som dock inte är vuxen uppgiften. Han gör vad han kan för att leva upp till sin pappas förväntningar, stärker sig med kokain – tills han går i bitar.
”Max Finch är en motsägelsefull figur: cynisk, sadistisk och svårläst, men innerst inne har han ett hjärta. Man kan kalla honom gåtfull, men snarare är han en illa tecknad karaktär med låg trovärdighet.”
Cadens mamma Kathryn (Helen McCrory, Polly i ”Peaky blinders”) är skild från fadern. Hon ägnar sig åt välgörenhetsarbete och har en affär med en man som har trasslat till det för sig, förlorat allt, och sällat sig till de hemlösa. Max har tagit sig en ny, betydligt yngre, hustru. Men efter sonens kollaps tvingas Kathryn och Max närma sig varandra igen.
I en intervju i Dagens Nyheter förklarar Richard Gere att han bara väljer roller som berör honom på ett ”mystiskt vis”. Max Finch är en motsägelsefull figur: cynisk, sadistisk och svårläst, men innerst inne har han ett hjärta. Man kan kalla honom gåtfull, men snarare är han en illa tecknad karaktär med låg trovärdighet.
Vi känner väl igen den kalla och samlade Richard Gere. Han skakar försiktigt på huvudet (alternativt nickar), sluter ögonen, pauserar – och släpper sin replik.
Det är inte bara Gere som har problem med att få liv i sin rollfigur. Det gäller även McCrory och Howle. Men de har det inte lätt med ett manus som brister.
”En krystad handling med en rad besynnerliga episoder och en stel dialog gör att djupsinnigheterna allt som oftast faller platt och att det som skulle kunna vara gripande blir fånigt.”
I upptakten och en bra bit in i ”Motherfatherson” kastas vi fram och tillbaka mellan de tre huvudpersonernas världar, tillbakablickar, två grävande reportrar i aktion och ett mord. Med tvära kast kan man bygga upp spänning om man inte har något bättre att komma med, men här blir det bara förvirrande.
Man kan ana att gänget bakom serien har velat säga något angeläget om medievärlden och högervindarna, om sanningar och lögner och om hur vi behandlar varandra. Men en krystad handling med en rad besynnerliga episoder och en stel dialog gör att djupsinnigheterna allt som oftast faller platt och att det som skulle kunna vara gripande blir fånigt.
