Om de som pratar men inte hörs
Himlen
Författare: Karl Daniel Törnkvist
Förlag: Norstedts
Genre: Lyrik
Starkast är inledningsdikten ”Pladder”. Här möter vi de som vårdar, som tar hand om, som finns. Som blir utslitna, får egna krämpor. De nariga händerna som inga krämer hjälper blir en bärande metafor – och verklighet. Berättarrösten förefaller ambivalent gentemot vårdarna; här finns dels en solidaritet, en gemensam erfarenhet, dels ett avståndstagande mot ”pladdret” i fikarummet. Men också en insikt att arbetskamraterna inte har en egen röst, att pladdret inte är av den art som bär in i beslutsrum och strategiplaner.
Här finns också en barndom av utsatt slag, och i vuxen ålder en mamma som blir dement. Allt sammanvävs på ett kongenialt sätt.
Är detta arbetardikt? Ja, absolut. Och jag höll på att utbrista i ett ”äntligen”, om inte ordet kändes så nött.
Ett annat spår finns i ”Skogarna i mellersta Finland”. Även här möter vi en moder med spruckna händer och en vilsam men skräckinjagande natur. En fattigdom och ett sökande. Inte sällan åkallas figurer och skeenden från Kalevala, en spänning uppstår i det mötet som jag gärna ser mer av. Dubbelexponeringar som slår ut/mot varandra.
I sista diktsviten frågar författaren ”Kommer arbetarklassen till himlen?” Svar finns det inget men ju längre dikten framskrider, ju ordknappare blir den. Pladdret övergår i tystnad. Finns svaret där?