Om hur fenomenet Jenny Lind uppstod och formades
Näktergalen: En biografi över Jenny Lind
Biografi
Författare: Ingela Tägil
Förlag: Natur & Kultur
Långt före Beatles-febern fanns Jenny Lind-febern. Tumult uppstod när den svenska stjärnan klev av tåget eller båten i en ny stad. Allra värst var det på hennes stora Amerikaturné, där arrangören medvetet tipsade i förväg om när sångerskan skulle anlända. När hon stod på operascenen kunde det hända att hon blev inropad tjugofem gånger efter att ridån gått ner. Så stark var publikens kärlek till ”Näktergalen” Jenny Lind, den första riktigt stora svenska operastjärnan i en rad som fortfarande fylls på med nya namn.
Johanna Maria Lind föddes i Stockholm 1820 som oäkting och tillbringade en del av uppväxten i fosterhem. Tidigt blev hon ”upptäckt”, en helt vanlig dag när hon satt i fönstret och sjöng, och fick börja på Kungliga teatern (Operan) som elev vid tio års ålder. Det låter nästan som en saga, eller något ur Dickens. Ingela Tägil återkommer ofta i sin levnadsteckning till liknande faktorer som bidragit till mytbildningen kring Jenny Lind, och till hennes speciella image som en naturlig, jungfrulig idealkvinna.
Den berömda rösten, som ofta liknades vid en flöjt, finns inte inspelad. Om man undrar hur Jenny Lind och hennes kolleger lät får man läsa sig till det, i berömda sånglärares redogörelser för egen metodik, i utförliga tidningsrecensioner, i brev där människor berättar om sina intryck. Ingela Tägil är själv operasångerska och har tidigare skrivit en doktorsavhandling om Jenny Linds röst. Den som inte delar hennes intresse för sångteknik kommer kanske att skumläsa vissa partier i boken. Övriga får lära sig mycket om dåtidens sätt att sjunga opera, som skiljer sig markant från dagens.
Rösten bar Jenny Lind till stora framgångar men kunde ibland också svika och begränsa henne. Tidigt i karriären överansträngde hon sig och fick en skada på stämbanden som aldrig riktigt läkte. Hon överöstes med lovord för sin ekvilibristiska höjd och sitt övermänskliga pianissimo, men hon kritiserades också för hesheten i det lägre registret, och ibland för bristen på volym och djup i rösten. Hela sitt liv led hon av prestationsångest. Det som i kortare faktaartiklar kan framstå som en spikrak kometkarriär ges här en mycket mer nyanserad beskrivning, där både bakslag och omvägar blir synliga.
Ibland blir ”Näktergalen” lite knastertorr i sin pedagogiska förklaringslusta, och bokens sista del är mest en onödigt utförlig katalogaria med uppräkningar om var Jenny Lind framträdde och vilka välgörande ändamål hon sjöng in pengar till. Samtidigt är Ingela Tägils noggrannhet förstås också en tillgång, till exempel när hon tålmodigt närmar sig de brev som utgör en viktig del av bokens källmaterial – många lager 1800-talssirlighet måste skalas av innan kärnan framträder. Den stora behållningen med ”Näktergalen” är just detta, att den verkligen lyckas tränga in i det samtida tankeklimatet och visa hur fenomenet Jenny Lind uppstod och formades.
