Präktigt och blodlöst uppvaknade i 20-talets Berlin
Nätterna på Winterfeldtplatz
Roman
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand
Året är 1928. Den nittonåriga Hedvig längtar ut, till friheten. Hon lyckas övertala sina föräldrar att få flytta till Berlin under ett år. Där möter hon en helt annan, HBTQ-präglad, värld än den hon är van vid hemma i Göteborg. Det är grundstoryn i Elin Boardys roman ”Nätterna på Winterfeldtplatz”. Läsaren får följa den unga kvinnan då hon utforskar sin bisexualitet och Berlins nöjesliv.
”Det blir lite som att läsa en turistkarta, informativt men inte särskilt berörande.”
Parallellt med skildringen av Hedvigs utveckling får även staden som sådan en mycket framträdande plats. Alltför framträdande skulle jag säga. Jag tror det är tänkt att skapa närvarokänsla. Men effekten blir motsatt när Hedvig nästan inte kan ta ett steg i Berlin utan att vi får veta exakt vilken gata hon går på. Det blir lite som att läsa en turistkarta, informativt men inte särskilt berörande.
Och liksom stadens inre puls försvinner i kartbilden, saknar jag ett djup i gestaltningen av romanens personer. De (alltför) ofta återkommande beskrivningarna av deras yttre gester är mycket avslöjande. I berättelsen finns nämligen så många ”höjde ögonbrynen”, ”skakade på huvudet” och ”gjorde en grimas” att det sticker ut. I brist på ett bättre ord skulle jag vilja kalla gestaltningen för melodramatisk.
Kanske har en del av romanresearchen bestått av att titta på filmer från 20- och 30-talet. I så fall har Elin Boardy lyckats väl med att fånga den estetiken. Samtidigt måste jag ställa mig frågande till om det gör sig särskilt bra i en roman om ung kvinnlig frigörelse i Berlin 1928. Det känns som om jag hela tiden vill veta mer om de personer som Hedvig möter (åtminstone vad för sorters grimaser de gör istället för bara ”gjorde en grimas”).
”Ändå känns allt väldigt blodlöst, alldeles för präktigt och ordentligt för min smak.”
Baksidestexten talar om ”fester som aldrig tar slut” och möten med ”de avvikande, de revolutionära, de hämningslösa”. Det ger, tillsammans med skådeplatsen Berlin under mellankrigstiden, stora förhoppningar om en roman om dekadens, politisk kamp och pulserande frihetstörst. Och visst pratas det en del om revolutionär kommunism och nationalsocialism, och visst älskas det en del hit och dit, både homo- och heterosexuellt. Ändå känns allt väldigt blodlöst, alldeles för präktigt och ordentligt för min smak.
Ett exempel på blodlösheten är när Hedvigs vän och sexpartner Mina har misshandlats av nazister. Det hände i samband med att hon delat ut kommunistiska flygblad. Hedvig vårdar Mina efteråt, tvättar hennes sår och lyssnar på vad som hände. De resonerar en stund om konflikten mellan kommunister och nazister, hur hemskt allt är, och Hedvig undrar varför kommunisterna inte bara tillkallar polis då nazisterna attackerar. Mina svarar att hon tror att poliserna nog är på nazisternas sida.
Jag vet inte, men om jag vore en kommunistisk aktivist i Berlin 1928 så hade jag antagligen varit ursinnig efter en nazistattack. Mitt hjärta hade bultat hårt och hämndsvart. Det hade krävt blod. Dessutom hade jag varit fanatiskt övertygad om att alla poliser, varenda en, utan tvekan stod på fascisternas sida. Och när scenen därefter abrupt mynnar ut i Minas glittrande ögon då hon säger att hon nu helst av allt bara vill dricka champagne och ligga lite med Hedvig, ja, då dyker ordet melodramatiskt upp i mina tankar igen.
