Raffinerat och med rockigt självförtroende

”Mina nakna ben på överkastet av gul och brunspräcklig syntet. Luften står stilla utanför fönstret och breda persienner gör ränder av hett, vitt solljus på golvet, en bit upp på väggen och över sängens nedre del, där det bränner lite på mina fötter.”

Inledningar är intressanta. Det är där författaren måste agera inkastare. En författare som kan sitt hantverk kan liksom en hal inkastare med några få ord både visa upp vad som väntar och samtidigt få det att pirra av förväntan. Inledningen i ”Performance” är show-don’t tell i dess allra renaste form. Texten härmar ett annat medium, filmen och vi ser scenen framför oss och noterar att till och med berättelsens huvudperson börjar med att betrakta sig själv utifrån innan vi släpps in hennes huvud.

”Performance” handlar om filmaren och konstnären Johanna som bjudits in av det svinrika paret Kierstein till Los Angeles för att framföra ett verk vid ett gammalt radiotorn i bergen utanför L.A. Johanna som vi inte vet något om mer än att hon är en konstnär som kommer med sin kamera och bosätter sig på ett nedgånget motell i en sunkigare del av staden. Härifrån tar hon sig med Uber-bilar till olika platser runt om i staden. Hon pratar med folk, bjuder med sig och tränger sig på medan kameran ständigt registrerar. Det går såklart överstyr men Johanna är lojal mot sitt konstnärskap och romanen öppnar sig som en idéroman över den konstnärliga processen och konsten i sig, som i Johannas observationer framstår som lika motsägelsefulla som staden.

Det är klart att Kajsa Grytts författarskap ska ta en riktning där hon raffinerat, elegant och med ett rockigt självförtroende skriver en roman som är liten till sitt omfång och i sin handling men stor i idén och utförandet. Det är en klassisk flanör-i- främmande-stad med släktskap till klassiker som Albert Camus ”Främlingen”, J.D. Salinger ”Räddaren i nöden”och Teju Coles ”Öppen stad” och ändå känns det som en musikvideo till Lana del Rey.