Helena Elm: ”Själv blir jag kränkt av folk som dissar pasta”
Eller är det de ökade preferenserna kring vad de presumtiva gästerna äter som bidrar till den största stressen? Livsstilsval som gör att en del inte äter rött kött, en del äter helt veganskt, andra äter nästan enbart kött och fett men inga kolhydrater, vissa fastar, en del äter bara stenålderskost och andra äter bara blå mat. (Okej, de sistnämnda kanske är en minoritet.)
”Det är när preferenserna börjar bli ologiska som jag kan tycka att det börjar skava i förklädet.”Helena Elm
När jag växte upp på 80- och 90-talet var musikstilen en avgörande markör för ens identitet. Man kunde vara hårdrockare, popsnöre eller discotjej. Eller så kunde man bara vara rent generellt svår. Idag upplever jag att en övervägande identitetsmarkör är vad man äter, eller snarare – vad man inte äter. Självklart ska man äta precis som man själv vill och mår bäst av, men det är när preferenserna börjar bli ologiska som jag kan tycka att det börjar skava i förklädet. När folk blir kränkta för att man serverar dem pasta när de inte tycker att pasta är värdigt eller helt enkelt inte passar in i deras träningsrutin just den veckan. Kan man inte bara få servera sin pasta och vara glad, utan att någon blir kränkt? Själv blir jag kränkt av folk som dissar pasta. Men det passar å andra sidan rätt bra in också i Sverige 2019 – det är alltid någon som blir kränkt.
I min familj brukar vi få anpassa oss vid middagsbjudningar. Syrrans man från Indien är hindu och äter inte nötkött, svärmor äter inga mjölkprodukter, mamma på 72 år har nyligen blivit vegetarian, mammas tyske man längtar i hemlighet efter en rejäl älgstek och barnen vill bara ha köttbullar och marshmallows. De enda som faktiskt äter allt är min man och hunden. För att vara på säkra sidan brukar det få bli vegetariskt, eller så anpassar vi maträtterna med enkla medel, precis som den här trerättersmenyn går att anpassa efter flera olika preferenser: Jordärtskockschipsen kan serveras med eller utan aioli, och med charkuterier vid sidan av för den som vill det. (Mammas man, till exempel.) Den vegetariska bourguignongrytan är så mustig att även den mest inbitne köttätare blir nöjd, och desserten går att anpassa med mjölkfria alternativ. För man vill ju självklart inte förbise någons religion eller orsaka en allergisk reaktion med maten man lagar. Eller ännu värre – att göra så att någon blir kränkt.
