1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Skickligt användande av de outtalade ordens styrka

Kall och kuslig realism där verkligheten inte är vad den ser ut att vara. Dahlströms språkligt existentiella slukhål får nästan fysisk form, på gränsen till det övernaturliga, skriver Åse Berg.
Magnus Dahlström har en gedigen kunskap om de outtalade ordens styrka, och han använder den skickligt i intrigen i ”Förhör”
Foto: Caroline Andersson

Förhör

Roman
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers

Personer högre upp på samhällsstegen kallar ibland dem som står lägre för ”den lilla människan”. Däremot är det få som använder uttrycket om sig själva. Att se sig som ”gräsrot” är en sak, eller att känna sig som ”svensson” eller tillhöra ”vanligt folk”, men ”den lilla människan” är något annat. Ett på samma gång förgulligande och lätt nedlåtande uttryck som man helst använder om andra.

Ändå finns det en hel genre som åtar sig att tala med den lilla människans röst. ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är ett exempel. Eller Roy Anderssons och Aki Kaurismäkis filmer. Alla arbetar de med ett slags stiliserad version av denna människosort. Den gemensamma nämnaren är fåordigheten och naiviteten. Den lilla människan pratar gärna i korthuggna eller oavslutade meningar. För det mesta saknar dessa karaktärer också humor, även om utifrånskildringen av dem ibland kan angränsa till fördummande lyteskomik. Som läsare står man skenbart på deras sida men ser dem egentligen von oben – det finns en anstrykning av att tycka synd om dem.

quote
Fåordigheten och den taffliga kommunikationen, som är genomgående i alla Dahlströms romaner, så även i nyutkomna ”Förhör”, dras ett steg längre. Han inte bara använder greppet, han genomlyser det och gestaltar dess konsekvenser.

Det är obehagligt på ett politiskt plan att betrakta vanligt folk som lätt efterblivna. Men så länge man avstår från att missförstå figurerna som realistiska är de ändå intressanta.

Magnus Dahlströms karaktärer kan påminna om den här klichén – det är omöjligt att läsa hans romaner utan att få Roy Andersson-vibbar. Men samtidigt öppnar hans spöklika neutralitet upp för något annat än smygförakt förklätt till ömsinthet. Fåordigheten och den taffliga kommunikationen, som är genomgående i alla Dahlströms romaner, så även i nyutkomna ”Förhör”, dras ett steg längre. Han inte bara använder greppet, han genomlyser det och gestaltar dess konsekvenser.

Ordlöshet mellan människor är nämligen farligt. Halvkvädna visor planterar missförstånd. Den som inte orkar uttrycka sig med stringens är inte korkad, bara ansvarslös. Eller rentav manipulativ, eftersom det outtalade eller antydda kan laddas med både villospår och destruktiva budskap. Efter att ha avlossat ett tyst hot eller skuldbelagt den andre med hjälp av minspelet kan man retirera in i sin oskyldiga omedvetenhet. Martyren som slamrar med disken är ett typexempel. Det är en mycket slug, rentav elak taktik: att spela verbalt oprecis eller fumlig, både inför andra och inför sig själv, för att få sin vilja igenom.

Dahlström har en gedigen kunskap om de outtalade ordens styrka, och han använder den skickligt i intrigen. Romanen ”Förhör” består just av ett antal förhör, genomförda av en civil utredare hos polisen. Miljön är deprimerande och skittråkig – gråskala, ett tomt skrivbord, blekgult lysrörsljus, ekande korridorer, en ledsam krukväxt som utredaren utan resultat försöker bonda med, pissigt väder utanför fönstret. Korridorsgrannen Barbro Babanovic, med klunsig kroppshydda i illasittande poliskläder, är som hämtad ur filmen ”Gräns” (som för övrigt också har ett lätt von oben-perspektiv på maktlösa människor som inte gör väsen av sig). Stämningen är knäpptyst och utredaren kommunicerar ofta med sina kolleger i inåtvänd kursiv, också när det gäller helt oskyldigt småprat: ”Utredaren formulerade i tankarna orden: Hej, regnar det ute nu. Men Babanovic passerade utan ett ord. Uniformskläderna frasade när hon gick in i sitt rum /…/”

Dessutom är alla namn kursiverade, som för att förfrämliga dem och skapa avstånd.

quote
Det blir ingen thrillerartad upplösning, ingen ordning och reda på slutet. Snarare tvärtom. Det enda som håller brotten samman är skeva resultat, och utredarens ökande oro.

Förhören verkar först gälla rutinärenden och dräggigt domestic slentrianvåld, alla med självklar utgång. Men dialogerna med de misstänkta och vittnena är ett sluttande plan mot det oväntade. Intressant är också att utredaren, som är schyst och reko i början, korrumperas allt mer av förhörsobjektens undanglidande repliker. Ju otydligare motparten är, desto större osäkerhet känner hon själv, med en allt fulare attityd som försvar. Vaghet och slirighet smittar.

Det blir ingen thrillerartad upplösning, ingen ordning och reda på slutet. Snarare tvärtom. Det enda som håller brotten samman är skeva resultat, och utredarens ökande oro.

Man kan förstås irritera sig på romanen också – den lider total brist på humor. Å andra sidan kan det vara ett medvetet grepp. Det finns inga förmildrande omständigheter, inget roat småskrattande att fly in i. När utredaren för första gången spårar ett känslouttryck hos sin kollega – det är på sidan 229 – låter det såhär: ”En blick kändes från någonstans, Barbro Babanovic iakttog henne på väg ut genom dörren, med ett otydligt leende. Eller inte.” Inte ens leendet ger någon lättnad. Det kanske inte ens finns.

Realismen är så kall och kuslig att den gör läsaren paranoid. Verkligheten är inte vad den ser ut att vara. Dahlströms språkligt existentiella slukhål får nästan fysisk form, på gränsen till det övernaturliga. Maktspelet är en overklig avgrund. Vem som har den ytliga makten kan verka tydligt till en början, men även maktlösheten är ondskefull. Det är en obehaglig insikt Dahlström tvingar mig att ta med mig in i min egen vardag: Nästan alla ljuger, genom att vägra sätta ord på sanningen.

Magnus Dahlström

Född: 1963
Om: Slog igenom med ”Fyr” och ”Papperskorg” på 1980-talet som en representant för den nya unga litteraturen, tillsammans med bland andra Stig Larsson. Hyllades också för den mörka pjäsen ”Järnbörd”.
Försvann från rampljuset och hade ett 15 år långt uppehåll i bokutgivningen innan han återkom med den kritikerrosade ”Spådom” 2011. Sedan dess har han gett ut romaner regelbundet.
Bokens första mening: Solen sken ned mellan höghusen.