Tredje säsongen av ”Vår tid är nu – ”slöseri med skattemedel”
”Vår tid är nu”
Drama
SVT
Tredje säsongen av tittarsuccén är således framme vid året 1968. Vietnamkriget står för dörren men inne på Djurgårdskällaren, DK, står tiden still med blodpudding på menyn. En arvstvist har gjort att syskonen inte drar jämt längre. Nina (Hedda Stiernstedt) och dottern Christina (Julia Heveus) förbereder sig för öppningen av nattklubben Ninas. Ninas bror Peter (Adam Lundgren), som driver nattklubben Royal tillsammans med sambon Ester (Ida Engvoll), känner sig hotad av konkurrensen. Scenariot känns på något sätt bekant. Intriger och nattklubbar har varit temat tidigare. Överhuvudtaget är det mycket som är bekant i upptakten till nya säsongen. Brodern Gustaf (Mattias Nordkvist) har tagit ledigt från missionsarbetet i Tanzania och är åter på plats i krogvärlden med alla dess lockelser. Nina och Calle (Charlie Gustafsson) kämpar med sina känslor, men lever numera åtskilda. Det puttrar på men det blir aldrig något stormkok. Såklart saknar man giganter som Peter Dalle (i rollen som Stig "Stickan" Backe), Suzanne Reuter (Helga Löwander) och Göran Ragnerstam (som Kurt Ragnarsson). Och även om en ny generation tar över så är det svårt att ersätta dessa.
Nya är några aktivister med vänsterstudenten John Hansen (Morten Vang Simonsen) i spetsen som protesterar mot Vietnamkriget. Men de känns mest som parodier på FNL-anhängare. Överhuvudtaget har man problem med trovärdigheten. Ibland känns ”Vår tid är nu” som en rest från en svunnen tid då pilsnerfilmer var högsta mode. Ta bara en sådan som "Bellan" Roos (Rasmus Troedsson) som mest är en figur i en serietidning.
Jag kan inte låta bli att nämna Jan Guillous roman ”1968”, som skildrar tiden betydligt bättre, och hanterar gapet mellan vänsterrörelsen och överklassen skickligare.
Nostalgiker kanske njuter av introduktionen av discokulan, och en dj modellerad av Clabbe af Geijerstam. Tankarna går till Vickan med kungligheter på gästlistan. För det är scenografin och kostymen som tar priset här. Men det finns missar, som Sture Johannessons Undergroundaffisch, som visades först 1969 på Lunds konsthall.
Serien använder inte heller musiken tillräckligt som en tidsmarkör. Det här var ju popens era, och en stor del av den ungdomskultur som skildras i ”Vår tid är nu”. En annan irriterande sak är övertydligheten. Det är så kallad apelsin–tv. Någon säger apelsin och visar samtidigt en apelsin. Någon säger blodpudding och smakar samtidigt på blodpudding.
Enda gången det slår lite gnistor om spelet är när Christina och Uno (Oskar Laring) är i bild. Eller Maggan (Josefin Neldén) såklart, i vilken scen som helst.
Jag tycker att det här är slöseri med skattemedel.
Lustig detalj: Det är skumt att det finns en Lasse Wiking i serien, eftersom han även dyker upp i SVT:s ”Innan vi dör”…
