Annons

Nu vill alla vara i opposition

Liberalerna och Centerpartiet hävdar att de tillhör oppositionen. Det är föga övertygande när de är beredda att ingå budgetsamarbete med de rödgröna.
Ledare • Publicerad 19 januari 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det blir ännu en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, ledd av Stefan Löfven (S). Centerpartiets och Liberalernas riksdagsledamöter, undantaget en centerpartist, tryckte på gul knapp i riksdagen och släppte därmed genom den rödgröna regeringskoalition som partierna ägnade valrörelsen åt att kritisera.

Det blir en ny Löfvenregering, men vilka tillhör oppositionen?
Det blir en ny Löfvenregering, men vilka tillhör oppositionen?Foto: Jessica Gow/TT

Man hade kunnat vänta sig att svensk politik skulle bli tydligare, nu när det åtminstone är bestämt vem som är statsminister. Men läget är mer förvirrat än på länge. Det råder inte ens klarhet om vilka partier som tillhör oppositionen. Alla, utom Socialdemokraterna och Miljöpartiet, hävdar numera att de tillhör oppositionen.

Annons

Sedan Januariöverenskommelsen nåddes har både centerledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund försökt göra gällande att de är ledare för varsitt liberalt oppositionsparti. Detta trots att de ingår i S och MP:s regeringsunderlag och har kommit överens om ramarna för budgeten med regeringspartierna.

En Löfvenregering hade aldrig blivit av utan deras medverkan. Så, på vilket sätt tillhör partierna egentligen oppositionen, förutom att de inte ingår i regeringen? Hur ska de kunna kritisera regeringen på ett övertygande sätt när de utgör grunden för dess existens och kommer att godkänna dess budget två gånger om året?

Centerpartiet och Liberalerna verkar ha lärt sig av hur Jonas Sjöstedt (V) agerade under förra mandatperioden. Segrarna tillhörde Vänsterpartiet. Förlusterna tillhörde regeringen. Förmodligen hoppas C och L på att kunna göra en Sjöstedt.

Men det finns en skillnad mellan Vänsterpartiets förhållande till regeringen och de liberal partiernas: C och L har ett mer långtgående budgetsamarbete med de rödgröna regeringspartierna än Vänsterpartiet hade. Dessutom har de förbundit sig att inte förhandla med andra partier om de punkter som ingår i överenskommelsen.

Vänsterpartiet gjorde upp med regeringen om ett begränsat antal frågor som framförallt berörde välfärd, där det ändå fanns någon form av rödgrön samsyn gällande fördelningspolitiken. Januariöverenskommelsen inkluderar ett stort antal politikområden där vissa av de föreslagna ändringarna – även om de inte skulle bli verklighet – är ett stort avsteg från den politik som partierna stred för i valrörelsen. Det blir svårt att förklara för väljarna när det är dags för nästa riksdagsval.

Inför valet 2014 kritiserades Socialdemokraterna för att den som röstade på S riskerade att få Miljöpartiet som grisen i säcken, eftersom Stefan Löfven inte ville avslöja om han kunde tänka sig att samarbeta med MP i regeringen eller inte. Nu står borgerliga väljare inför samma dilemma.

Sedan valet 2006 har den som röstat på Centerpartiet eller Liberalerna varit medveten om att det innebär en röst på alliansen. Det var också vad både Lööf och Björklund sade under valrörelsen.

Numera blir det svårt för väljare som lägger sin röst på Centerpartiet eller Liberalerna att veta om de faktiskt röstar på oppositionen, som verkligen planerar att agera opposition, eller fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är ju annars något som kan vara bra för väljarna att veta, huruvida de röstar på oppositionen eller den som styr.

Naomi AbramowiczSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons