De gick emot makten – studentbostäder och arenaköp mötte motstånd

– De lyssnade inte på oss, trots att vi var så många.

– Någon måste göra det. Jag kände ett ansvar.

– Vi skulle göra samma sak en gång till.

Protesterande boende i Oxhagen, en ensam arenakritiker och intresseföreningen för Linnéuniversitetet tog strid mot politikernas beslut. De förlorade, men stridsviljan finns kvar.

Vi sitter hemma i köket hos Berit Alvarsson. Tillsammans med maken har hon nyligen flyttat från Oxhagen till det nya området Berga backe. Och trots att det är ett ganska nybyggt område ser vi höga gröna träd utanför köksfönstret.

– Jag stod inte ut med att sitta på första parkett och titta på skövlingen, så vi flyttade. Nu bor vi här i stället, det är ganska bra, säger hon.

Vid köksbordet finns också Ingegerd Petersson och Gunnel Petersson. Tillsammans utgjorde de kärnan i protesterna mot kommunens beslut att hugga ner den lilla skogen längs Kungsgårdsvägen, mitt emot Norra kyrkogården, och låta Kalmarhem bygga nya studentlägenheter.

– Men det är Berit som har gjort mest, hon har lagt ner hela sin själ i det här, säger de.

Det verkar stämma. Berit Alvarsson har plockat fram tre stora pärmar som är fulla av tidningsurklipp, insändare och domstolsutslag från den långa kampen för skogen, som började redan i slutet av 1990-talet. Hon bläddrar vant bland plastmapparna.

– Vi lyckades övertyga Kjell Henriksson om att stoppa planerna den gången, säger hon och visar ett klipp från Barometern 1999, där hon är jublande glad över beslutet.

Då kröntes två års kamp med seger. För ett drygt år sedan blev resultatet helt annorlunda.

En annan som också har gjort vad han kunnat för att ändra ett politiskt beslut är Kalmarbon Gunnar Rydström, som ihärdigt argumenterat mot kommunens köp av Guldfågeln arena.

– Någon måste göra det. Jag kände ett ansvar.

Det är hans enkla förklaring till varför han valde att än en gång ge sig in i diskussionen om arenan och överklaga upp till högsta instans.

– Det hade varit jobbigare att inte göra det, säger han.

Gunnar Rydström är civilingenjör i fastighetsekonomi, och den utbildningen är en del av förklaringen till varför han flera gånger har överklagat kommunens beslut. Först 2008 när kommunen beviljade borgen till arenabygget på 100 miljoner, och nu i samband med att kommunen köpte hela arenan för 245,5 miljoner.

– Samhället har kostat på mig en utbildning och nu när kommunen hanterar det så urbota dumt måste jag agera. Det handlar om hundratals miljoner kronor, och på något sätt vill jag betala tillbaka till samhället.

2008, när han överklagade första gången, fick han ta emot flera hotfulla mejl och en attack av fotbollsfansen i form av en elak banderoll på Fredriksskans.

Var du inte rädd att bli utsatt igen?

– Nej, även om jag visste att det kunde få personliga konsekvenser, jag har sett andra som har blivit utfrysta på sin arbetsplats. Samtidigt har jag inte så långt kvar till pensionen.

– Men det var värre 2008 än nu, säger han.

I mars 2017 beslutade fullmäktige att ta bort stora delar av det smala grönområdet längs Kungsgårdsvägen för att ge plats åt ett antal höghus med studentbostäder. Varken möten, insändare, öppna brev, överklaganden ända upp i mark- och miljööverdomstolen eller en stor demonstration i augusti 2016 hjälpte.

”Vi skäms över våra så kallade förtroendevalda”, sade Berit Alvarsson till Barometern när fullmäktige tog det definitiva beslutet. Bara Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna stödde de upproriska boende. Beslutet togs med 48 röster mot 12.

Ingegerd Petersson har fortfarande inte kommit över det.

– Nej, jag kan inte förstå att de inte lyssnade på oss, vi var ju så många, inte minst barnfamiljer, som protesterade.

– Socialdemokraterna är starka här i Oxhagen, men jag tycker det är lumpet att de inte vill lyssna på sina väljare, säger hon.

– Ja, många sa ju till oss att det redan var bestämt, och nu efteråt känns det som om det var så, säger Berit Alvarsson.

– Det är verkligen en besvikelse, folket har ingen makt.

Hon drar en parallell med förslaget att bygga en stor parkeringsplats på Ängö. Ett förslag som drogs tillbaka efter de boendes protester, där bland annat kände fotbollsspelaren och Ängöbon Rasmus Elm deltog.

– Vi hade ingen namnkunnig profil som kunde prata för oss, det finns inga sådana i Oxhagen, säger Berit Alvarsson.

Gunnar Rydström vill inte framstå som något offer, det är han noga med att påpeka, men säger samtidigt att han inte kunde låta bli att agera, även om han först försökte förmå en fem, sex andra personer att överklaga.

Varför det?

– Därför att jag hoppades att det skulle få större tyngd då. Men när ingen ville, då gjorde jag det själv.

Han har fått mycket kritik, inte minst från Kalmar FF-supportrar, men han har också haft en egen hejaklack.

– Ja, jag har fått glada tillrop från kunnigt folk och har bra kontakter bland mina gamla studiekamrater. Bland annat en professor på KTH som jag fick tips och råd av.

– Även många Kalmarbor har stöttat mig.

Miljöpartisten och tidigare kommunalrådet Jonas Löhnn har också hjälpt till en hel del.

– Vi har träffats på bibblan och skrivit tillsammans, det har funkat jättebra, säger Gunnar Rydström.

Kommunens köp av Guldfågeln arena överklagades till tre olika instanser, men efter bakslaget i förvaltningsrätten i Växjö blev det inget prövningstillstånd, varken i kammarrätten i Jönköping eller i Högsta förvaltningsdomstolen.

Har du aldrig tvivlat på om du har rätt?

– Nej, jag har haft helt rätt hela tiden, säger Gunnar Rydström snabbt.

Ingegerd Petersson och Gunnel Petersson bor fortfarande kvar i bostadsrättsföreningen i Oxhagen. Skogen står fortfarande kvar, men de oroar sig för att komma hem en dag och finns allt jämnat med marken.

Varför är det så viktigt att spara den där lilla skogen?

– Där fanns massor av fåglar, och blåbär och hallon, och mysiga stigar och ställen där barnen kunde bygga hyddor. Alla talar om hur viktigt det är med grönområden, och sedan får inte ens det här lilla området vara kvar. Jag älskade den där lilla snutten, säger Berit Alvarsson.

Gunnel Petersson håller med:

– Ja, när de skövlar grönskan, då är gränsen nådd, säger hon.

– Det var så fint, och ramade in hela vårt område, säger Ingegerd Petersson.

Hur tänker ni nu om politiken?

– Vi har lärt oss att politiker inte är att lita på, säger Berit Alvarsson.

– De visste hur vi har kämpat, men sedan fick vi bara en kniv i ryggen. Vi medborgare är för snälla, vi gick den rätta vägen utan att ställa till ofog.

Påverkar det er i årets val?

– Jo det gör det, och nog ska jag rösta, säger Ingegerd Petersson bestämt.

– Men det blir inte samma parti som förra gången.

I våras, när Kalmar FF skulle möta Hammarby var Gunnar Rydström på väg att genomföra en demonstration, eller ett practical joke, som han säger själv.

Han tillverkade en stor skylt i Kalmar FF-färgerna rött och vitt som han hade tänkt sätta upp i rondellen utanför arenan.

– Men en kompis varnade mig och sa att risken fanns att jag skulle uppfattas som mindre seriös, så jag ändrade mig. Dessutom hade jag behövt tillstånd.

Hur känns det nu? Är du besviken?

– Nej, jag är nästan lite förvånad själv över att jag inte grubblar över vad jag har gjort för fel, säger han.

– Men jag säger som Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand: Jag är nöjd med prestationen, inte med resultatet.

Gunnar Rydström hämtade inspiration från den grupp medborgare som under flera år motsatte sig bygget av nya Linnéuniversitetet i hamnen.

Protesterna mot Linnébygget pågick i flera år och fullmäktiges beslut att säga ja till planerna togs redan i januari 2014, alltså under förra mandatperioden. Men motståndet finns kvar.

"I hamnen tyngs blicken och själen av det nya universitetets gigantiska och extremt dystra betonglådor som hänsynslöst dödar stadens finaste rum mot havet och Öland", skrev Barometern-OT:s krönikör Tomas Arvidsson så sent som i juli.

Han var en av medlemmarna i den så kallade Intressegruppen för Linnéuniversitet som på många olika sätt protesterade mot byggplanerna.

– Vi kände alla att vi måste reagera mot något som vi tyckte var så galet, även om vi förstod att vi skulle bli beskyllda för att vara bakåtsträvare, säger Tomas Arvidsson på dålig telefonlinje från norra Öland.

– Och vi trodde faktiskt, så naivt blåögda var vi, att man skulle ta hänsyn till en opinion på 5 000 personer som skriftligt krävde en folkomröstning.

Så här några år efteråt menar han att intressegruppens farhågor om höga byggkostnader, dyr hyra och få parkeringsplatser ser ut att slå in.

– Det är vi inte glada för. Men vi är besvikna på politikerna som inte kunde lyssna på oss, säger han.

Skulle du göra om något liknande?

– Absolut! Jag tror att ingen i gruppen har ångrat sig, utan skulle göra samma sak en gång till, säger Tomas Arvidsson.

– För vi hade Kalmars och universitetets bästa för ögonen.

Ett mer närliggande exempel på motstånd, eller protest, var när Länsmuseets chef Örjan Molander i slutet av juli satte ner foten ordentligt mot samhällsbyggnadsnämndens beslut att bygga parkeringshus i Cellgraven.

Varför gjorde du det?

– Vi blev inte lyssnade på, säger han och beskriver processen som slutade i ett positivt förhandsbesked i ett brev från kommunen i slutet av juni.

– Vi hade i flera omgångar, både formellt och informellt, markerat att vi tog frågan på största allvar, säger Örjan Molander.

Det här kunde han inte svälja.

– Samtidigt visste jag att vårt svar skulle ta hus i helsicke, nästan i alla fall, vi har hamnat i kylan i tidigare ärenden, och därför ville jag överlägga med kolleger.

Gensvaret var mycket starkt, även från många Kalmarbor på Facebook, och efter en veckas betänketid satte Örjan Molander ner foten och hotade med att hoppa av projektet Unika Kalmar.

Kommunen svarade med maktspråk, där samhällsbyggnadsnämndens ordförande Mattias Adolfson (S) i Barometern bland annat påpekade att kommunen betalar länsmuseets hyra.

Frågan är ännu inte helt avgjord. Kommunens förhandsbesked från i juni gäller, men någon bygglovsansökan är inte inlämnad.

– Vi får se hur det går, det kan hända att kommunen backar, säger Örjan Molander hoppfullt.

Barometern följer med Berit Alvarsson till det lilla skogsområdet vid Kungsgårdsvägen, söder om Oxhagshemmet och Axel Oxenstiernas väg.

– Varför skulle inte denna lilla remsa ha fått vara kvar? säger hon och tittar bedrövat in i skogen, där den tidigare cykelvägen gick.

– Tänk så fint det var att gå här, vem vill gå med en rullator i det bruset, längs med vägen, säger hon och pekar på den nyanlagda cykelbanan längs vägen.

Berit Alvarsson står en lång stund och tittar in i grönskan, som fortfarande finns kvar.

– Här gick jag och satte plakat på träden. Att tänka på det gör så ont så det är inte sant, säger hon.

Samtidigt medger hon att tron på den representativa demokratin har fått sig en knäck.

– Demokratin är svag, säger hon.

– Man lämnar en röst, sedan läggs allt i en stor maktpott. Vi små gräsrötter har inget att säga till om, det är så bedrövligt.