Bostadsbristens ytterligare konsekvenser

Det påstås att jag är en gäst. Inte gäst hos någon bekant, släkting, något hotell eller semesterboende. Nej, jag är officiellt en hyresgäst. Det framgår av texten i mitt hyreskontrakt. Hyresgästföreningen finns visserligen. Deras representation och dess effektivitet kan diskuteras. Den välkända bindningen till sossarna är en belastning vid hyresförhandlingar med allmännyttan. Särskilt i S-styrda kommuner, där misstanke om otillbörlig följsamhet lätt uppstår.

En annan konsekvens av bostadsbristen är monopolsituationen som hyresvärdar och förvaltarföretag skapat. Som sedan många år medfört en attitydförändring hos de företag som äger och förvaltar hyresbostäderna.

Uppfattningen, som styrks av ordet ”Hyresgäst”, är att alla, som betalar hyra för vårt boende, betalande gäster i lägenheterna. Så är dock inte fallet. De som äger dessa fastigheter där vi bor, är säljande företag som glömt att vi är deras kunder. Vi köper ju den tjänst dessa företag utbjuder, boende. Och behandla oss, som de kunder vi är. Inga andra företag hanterar kunderna så.

Bostadsbristen har medfört att vi kunder betraktas och behandlas som förmånstagare. Som av nåder beviljats förmånen att till höga hyror få disponera lägenheterna vi bor i. Undantag finns, men de är få. Inte nog med det. Boendet villkoras med en rad bestämmelser och tvingande regler. Vi måste förbinda oss att bo, mot full hyra, i ytterligare tre månader om vi av något skäl behöver flytta. Och då har regeln utformats så att man tvingas betala dubbla hyror vid flytten.

Våra möjligheter att påverka standarden i bostaden är ytterst begränsade. Till synes av nåder kan vissa åtgärder ske, dock blott efter flera år. Och att påverka den yttre miljön runt husen vi bor i är lika med noll. Ett färskt exempel på detta sker nu inom det kommunägda AB Kalmarhem.

Bolaget har av Boverket begåvats med 16,5 miljoner för att förbättra den yttre miljön runt sina hyresfastigheter. Till dessa lägger Kalmarhem samma summa, 16,5 miljoner, för ändamålet. Som svar på fråga om Kalmarhem fonderar medel för skötsel och underhåll av fastigheterna, svarar bolagets vd Per Stephani: ”Nej! En sådan fond har vi inte!” Därför har skötsel och underhåll av husen i den del av kvarteret Konvaljen som i folkmun kallas ”Blåkulla”, under många år eftersatts. Min fråga: Varifrån ”trollar” då Kalmarhem, detta så kostnadsmedvetna företag, fram dessa 16,5 miljoner som läggs till det statliga, öronmärkta bidraget?

Dessa blå hus utgör den väsentligaste delen av den yttre miljö som nu ska ”förbättras”. Men tro nu inte att husen, vars puts faller från fasaderna, och färgen på grund av alger förändrar färg till grön, skall åtgärdas. Alls icke! Pengarna, tillsammans 33 miljoner, är ”öronmärkta” till att enbart förändra ytorna runt husen. I brådska har arkitekt anlitats för att ge detaljerat förslag på utformningen.

Tro nu inte heller att vi, kunderna, får lägga synpunkter på de många felaktigheter som arkitektens förslag innehåller. Eller framföra förslag till förbättringar, ofta förbilligande, i det liggande förslaget, trots att tid finns för revidering. Alls icke, återigen! På fråga till VD, Per Stephani, om arkitektförslaget fastlagts, svaras: ”Nej inte ännu.

Att inte åtgärda de stora defekterna på husen. Att ignorera de boendes önskan att komma med förslag till förbättringar i förslaget. Att helt nonchalera oss skapar oro och spekulationer.

Kan det vara så att man, mot bakgrund av de enorma, ackumulerade kostnader som krävs för att iordningsställa husen, på sikt planerar en ombildning till bostadsrätter på ”Blåkulla”? Och på så vis överlåta dessa kostnader till en ny borättsförening, vars medlemmar då tvingas överta det ekonomiska ansvaret.

Vem eller vilka bär då det moraliska ansvaret? Ja, inte blir det K-hems, inte heller kommunen, som styr i bakgrunden. Och inte vi som nu bor på ”Blåkulla”. Blir det alls någon förändring av situationen?

Lars Dahlgren, samhällskritiker.