Flyttvågen kräver samordnade åtgärder
Under flera årtionden har Venezuela tagit emot flyktingar, och varit en destination för migranter attraherade av landets ekonomiska framgångar inom oljeindustrin och jordbruks- och tillverkningssektorn. Nu minskar landets befolkning i snabb takt. Flykten från Venezuela är ett resultat av politisk turbulens, växande osäkerhet och brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket förvärras av landets ekonomiska kollaps.
Detta är den värsta och snabbast växande flykting- och migrantkrisen någonsin i Latinamerika, och en av de största externa flyktingkriserna i världen.
Venezuelanska män, kvinnor och barn som lämnar landet leder till en massiv befolkningsförflyttning. De tar sig fram till fots under många dagar och veckor till destinationer så långt bort som till exempel Santiago i Chile, Sao Paulo i Brasilien eller Buenos Aires i Argentina – städer som ligger tusentals kilometer från hemlandet. De söker skydd och säkerhet, jobb eller vill återförenas med familjemedlemmar som redan etablerat sig utomlands.
”Ansvarslös användning av sociala media och radikala yttranden från vissa politiker ökar främlingsfientligheten.”Federica Mogherini, EU:s höga representant och EU-kommissionens vice ordförande
Drygt 80 procent av de 4,5 miljoner venezuelanska flyktingarna och migranterna har blivit kvar i regionen och har tagits emot av latinamerikanska och västindiska länder. Dessa migranter och flyktingar är inte samlade i läger utan finns i städerna där de bor tillsammans med lokalbefolkningen.
Venezuelas grannländer har byggt vidare på sina långa traditioner av generositet och solidaritet gentemot flyktingar och migranter genom olika åtgärder som underlättar människors rörlighet, humanitärt bistånd och tillgång till sociala tjänster i hela Latinamerika.
Detta oaktat drabbas nu många av dessa värdsamhällen, särskilt samhällen i avlägset belägna gränsområden, av en enorm press på grund av de nyanlända. De nationella resurserna och värdsamhällena belastas till bristningsgränsen. Klassrummen är överfulla och hälsoinrättningarna eller bostadsmarknaden pressas också kraftigt. Ansvarslös användning av sociala media och radikala yttranden från vissa politiker ökar främlingsfientligheten. Den regionala solidariteten och politiska viljan vittrar snabbt sönder mot bakgrund av otillräckligt internationellt stöd.
Under de senaste årtiondena har den ekonomiska tillväxten och politiska stabiliteten i Latinamerika och Västindien varit anmärkningsvärd. Fastän skillnaderna i resten av världen har tilltagit så har denna kontinent blivit mer jämlik och rättvis. Men framgångarna kan förbytas i bakslag. Denna kris har en destabiliserande inverkan på hela regionen, och en djupare kris var som helst i Latinamerika skulle få återverkningar långt utöver de regionala gränserna.
Latinamerika kan inte lämnas att på egen hand lösa denna kris. Särskilt inte av Europa som har starka och djupa band till Venezuela, och inte heller av Förenta nationerna. Vi har förenat våra krafter eftersom ingen kan lösa krisen på egen hand.
För att vi ska kunna lösa krisen med flyktingarna och migranterna i Venezuela krävs det ett globalt partnerskap och att det internationella samfundet tar sin del av ansvaret för solidariteten. Ett starkare engagemang från internationella finansinstitut, aktörer på utvecklingsområdet och i den privata sektorn krävs.
Detta är också syftet med den internationella solidaritetskonferens om den venezuelanska krisen för flyktingar och migranter som vi - Europeiska kommissionen, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM) – organiserar i Bryssel i slutet av oktober. Vi vill höja medvetenheten om situationen, bekräfta den internationella solidariteten med värdländer och –samhällen, och uppmana till ett mer omfattande internationellt tekniskt och ekonomiskt samarbete med regionen. Och vi vill även uppmana till nya ansträngningar för att åstadkomma en politisk lösning i Venezuela som utgör ett absolut krav för att den venezuelanska befolkningen ska kunna komma tillbaka och bygga upp sina liv på nytt i hemlandet.
Under de senaste åren har våra organisationer haft en ledande roll när det gäller att hjälpa de venezuelaner som lämnat landet. EU och dess medlemsländer har redan mobiliserat drygt 170 miljoner euro och har gått i främsta ledet för det regionala stödet för Quitoprocessen. UNHCR och IOM arbetar tillsammans med drygt 200 organisationer i det civila samhället, humanitära organisationer och utvecklingsorganisationer i Nord- och Sydamerika för att upprätta en omfattande åtgärdsplan avseende 738 miljoner USD.
Med den internationella solidaritetskonferensen vill vi skicka ett starkt budskap till de venezuelanska flyktingarna och migranterna och deras värdländer i Latinamerika och Västindien, att världen inte har glömt dem och att vi kommer att ge dem det stöd som de behöver.
Federica Mogherini, EU:s höga representant och EU-kommissionens vice ordförande
Filippo Grandi, FN:s flyktingkommissarie
António Vitorino, Generaldirektör för Internationella organisationen för migration
