Birgitta Hultman: ”Om SVT vill göra politik tråkig så lyckas man här”
Under åtta vardagskvällar, måndag till och med torsdag den här veckan och nästa, får partiledarna i de åtta riksdagspartierna en kvart var på bästa sändningstid, 19.15 i SVT1, för att helt oemotsagda tala till punkt. Tanken är att de ska ge sin ideologiska vision för Sverige 2028, men det blir ändå mycket valtal 2018.
KD:s Ebba Busch Thor fick inleda, jag tror att de går efter resultat i förra riksdagsvalet, och därefter följde Liberalernas Jan Björklund, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Centerpartiets Annie Lööf. De andra fyra, med avslutande statsminister Stefan Löfven, kommer nästa vecka.
Efter att ha sett de första fyra är den stora frågan: Är det bra?
Och fyller det någon funktion? Är det några som tittar? Eller är det bara alibi för SVT?
Ebba Busch Thor fick slå an tonen i mörk kavaj. Hon är duktig och ledig, men talade mer val än framtid. Jan Björklund sjöng liberalismens lov, och var länge väldig formell, i blå kavaj och blå slips.
Han är också en bra talare, och lite personligt blev det när han pratade om sin uppväxt i ett textilarbetarhem i Skene och om lärarnas roll för klassresan som han sedan gjorde.
Även Jonas Sjöstedt hade blå kavaj, men ingen slips, och höll sig till programidén. Han gav sin vision av en lycklig, jämställd framtid, men det blev ändå en muntlig version av partiprogrammet.
Annie Lööf hade blå klänning, talade mycket om integration och hänvisade till egna upplevelser hemma i Småland.
Där satt de, i riksdagens pampiga andrakammarsal, alldeles ensamma. Man kan verkligen undra varför SVT valt denna lokal som utstrålar mer överhet än deltagande demokrati.
Och bildvinklarna! Herregud! Såvitt jag kunde se var det antingen rakt framifrån, uppifrån eller från höger, fram och tillbaka, det var allt. Visst fanns det då och då antydan till ett leende, annars var det gravallvarligt. Stelt är bara förnamnet.
Vad vill SVT med detta? Televisera partiprogrammen? Visa hur makten talar? Jag tillåter mig att tvivla på att det är det här som de svenska väljarna vill ha 2018.
Men när själva formen diskuterades i Aktuellt härom dagen var båda debattörerna, en liberal och en S-märkt, rörande överens om hur viktigt det var att partiledarna äntligen fick tala till punkt.
Det är det som är det nya. I vår sönderstyckade medievärld ska de få stå oemotsagda.
Finns det då några motpoler?
Jo, TV4:s, medarbetare, och Barometern-OT:s krönikör, Marcus Oscarsson är precis tvärt om. Frejdigt värre går han loss i lördagarnas Nyhetsmorgon, där han på sitt personliga vis förklarar politiken. De senaste veckorna lite mer nedtonat än tidigare, han fått några rejäla smockor av ledande tv-krönikörer som dömt ut honom som populistisk och ytlig.
Det är intressant att se hur pendeln slår mellan ytterligheterna. För några år sedan intervjuade tv-psykologen Poul Perris partiledarna, nu är det att ensam tala till punkt som gäller.
Jag är visserligen partisk, men kan ändå inte låta bli att tycka att en duktigt och påläst journalist skulle förhöja tittarvärdet ordentligt. Det behöver inte vara skjutjärnsjournalistik, men jag tror att partiledarna kommer bättre till sin rätt när de blir ifrågasatta, i dialog i stället för i trosvissa utläggningar.
Vill man vara lite elak kan man säga så här: Om SVT vill göra politik tråkig och pampig så lyckas man här. Jag förstår det inte. Och då är jag ändå en politisk nörd.
