Marcus Oscarsson: Marcus Oscarsson: ”Behovet att svara och förklara är större än någonsin”
Aldrig förr har så många ställt sig frågande till vad som hänt, vad som gäller och hur det kommer att gå i svensk politik.
Allmänheten har fått bekanta sig med termer som talmansrundor, sonderingar och statsministeromröstningar. Samtidigt är frågorna fler än någonsin och här är de vanligaste jag fått efter valet:
Varför får inte Löfven bli statsminister när S blev största parti?
Svar: S var störst även 1976, 1991, 2006 och 2010 när Fälldin (C), Bildt (M) och Reinfeldt (M) blev statsminister. Det är nämligen inte största parti som bildar regering utan största regeringsalternativ.
Varför får inte rödgröna bilda regering när de fått flest mandat?
Svar: Flest mandat räcker inte. För att bilda regering krävs en majoritet av de 349 mandaten vid statsministeromröstningen, det vill säga 175 mandats stöd bestående av aktiva ja-röster och passiva ja-röster, vilka utgörs av avstår-röster.
Varför räknar man in V i Rödgröna när de inte är tänkta att ingå i regeringen?
Svar: Det är inte regeringens mandatstorlek som avgör, utan regeringens stödstorlek. Med andra ord har partier som inte ingår i regeringen men som stödjer regeringen stor påverkan på vem som vinner valet och kan bilda regering.
Varför kan inte Alliansen och SD bilda regering när de är större än Rödgröna?
Svar: Det kan de – om de samverkar och når upp till 175 mandat. Men C och L säger nej till detta då de inte vill ingå i en regering som är beroende av stöd från SD. Tillsammans når M, KD och SD bara 154 mandat.
Varför får C och L så stor betydelse när de är bland de mindre partierna?
Svar: Alla partier över 4 procent kommer in i riksdagen och får mandat. Det regeringsalternativ som får 175 mandats stöd får bilda regering. 174 räcker inte. Alla årtionden sedan 1940-talet har S bildat regering med hjälp av V och alla M-ledda regeringar i modern tid har kommit till med hjälp av partier som varit mindre än C är idag. Att relativt små partier fäller avgörandet om inte ett parti får egen majoritet är en av grundbultarna i flerpartisystem likt det svenska.
Bristen på kunskap kring dessa och många andra liknande frågor orsakar inte bara stor förvirring och osäkerhet hos många väljare utan är även en guldgruva för de som vill skapa missförstånd, politikerförakt och missnöje. Samtidigt har partierna själva stor förbättringspotential på att ge enkla och grundläggande förklaringar.
Dessutom bidrar vildsinta debattörer i allt från sociala medier till kvällspressen till ett allt skrikigare debattklimat. Saklighet och balans står sällan i fokus och källkritiken lyser alltför ofta med sin frånvaro.
Mitt löfte inför 2019 är att fortsätta att svara och förklara när det kommer till politiken. Jag tror att behovet blir större än någonsin i takt med att intresset ökar och i takt med att turerna inom politiken faktiskt blivit mer komplexa.
Något jag verkligen gläds över är att vi 2018 fick det största valdeltagande på 33 år med 87,2 procent. Och i maj är det dags för EU-val och då har vi chans att slå rekord i EU-valdeltagande. Ett bra sätt att öka valdeltagandet är att höja allmänhetens intresse för politik genom att förklara och presentera på ett spännande sätt som även betonar politikens betydelse för oss alla. Jag ska göra mitt allra bästa.
Gott Nytt Politikår 2019!
