Annons

Marcus Oscarsson: Marcus Oscarsson: ”Mitt i detta mörker finns det ljuspunkter som lyser starkt”

”Det började med märkliga nyhetsrapporter från en avlägsen plats i Kina som gemene man aldrig hade hört talas om. Staden Wuhan i provinsen Hubei – det låter nästan som en slags låtsasvärld i en sagobok.”
Marcus Oscarsson
Publicerad 15 maj 2020 • Uppdaterad 24 maj 2020
Marcus Oscarsson
Detta är en personligt skriven text i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sen kom ofullständiga rapporter från Iran och även det kändes avlägset. Till slut kom rapporterna från Italien och då började en och annan att fundera på hur det låg till.

Men vi var nog många här hemma i Sverige som kände att till oss kommer väl ändå inte denna mystiska och skrämmande virussmitta. Och myndigheterna gjorde flera lugnande uttalande i både januari och februari som gick ut på att riskerna var små.

Annons

Men nu är allt annorlunda. Hela världen inklusive vårt kära Sverige har vänts upp och ned. Det som kan ha börjat med någon slags kortslutning mellan fladdermössens biologiska värld och människans högteknologiska leverne i en avlägsen plats på andra sidan jordklotet har slutat med en obeskrivlig katastrof som snart har kostat 300 000 människor livet.

Det känns som en slags skräckfilm fast i verkligheten. En skräckfilm som inte går att stänga av.

Och det påverkar oss alla på djupet. Folk jobbar hemifrån, biografer har stängt igen, restauranger och hotell gapar tomma, resebranschen störtdyker, sociala aktiviteter och idrottsevenemang ställs in. Och även folks mest vardagliga rutiner förändras radikalt. Man drar sig från att besöka frisören, tandläkaren ja till och med vårdcentralen. Många drar sig till och med från att handla mat och äldre och riskgrupperna ska hålla sig isolerade och absolut inte besöka livsmedelsbutiker eller andra platser där man får nära kontakt med andra.

Våra liv har förändrats så mycket att man till och med får avboka bröllop och begravningar. Och då har vi inte ens kommit in på det som kanske smärtar allra mest – vi är många som inte ens får umgås med våra föräldrar, vuxna barn eller de kära barnbarnen. Särskilt hårt är detta för många äldre, eller som jag brukar säga; de mest erfarna invånarna, varav en del är ensamstående. Att få träffa de vuxna barnen och barnbarnen hör till de största ljusglimtarna i livet. Och många gånger känns det mycket svårt även för barn och barnbarn. Det är som en ond mardröm som inte vill ta slut.

Det som började med en mystisk händelse någonstans långt borta har nu påverkat och skakat om hela världen på ett sätt som nästan är svårt att ta till sig. New York såväl som Mörlunda. Paris såväl som Kalmar. Moskva såväl som Nybro. Rio de Janeiro såväl som Mönsterås.

Jag skulle ge nästan vad som helst om jag kunde stänga av denna obehagliga skräckfilm vars slut man inte har en aning om. Kommer det någonsin ett vaccin och hur väl kommer det att fungera? Hur ska det gå för farmor och farfar, mormor och morfar, mamma och pappa, grannen, kollegan eller klasskamraten. Ja till och med unga och vältränade personer kan faktiskt drabbas. Ingen går riktigt säker. Inte ens kungen och statsministern. Inte heller Zlatan, Lady Gaga, påven och Donald Trump. Alla kan drabbas.

Men mitt i detta mörker finns det även ljuspunkter som lyser starkt och varmt. Tusentals och åter tusentals insatser över hela Kalmar län, hela Sverige, hela Europa och hela vår värld visar på mänsklighetens stora omtanke och hjälpsamhet i denna prövande stund. Vi handlar mat åt varandra, vi ringer en extra gång till någon som håller sig isolerad och vi avstår sociala aktiviteter för att inte riskera att belasta sjukvården. Vi hjälper varandra och gör avkall på saker vi längtar efter för att bidra till att vårt samhälle ska stå emot det otäcka viruset bättre.

En bekant till mig som har ett stressigt jobb och sällan tagit sig tid att träffa sina föräldrar trots att de bor i samma stad har plötsligt ändrat beteende. Han brukade bara hälsa på varannan månad men åker nu dit ett par gånger i veckan. På grund av restriktionerna får han inte komma för nära sin mamma och pappa som är 75 respektive 80 år. Men han stannar till med sin bil nere vid föräldrarnas brevlåda och sen står de och pratar en bra stund med varandra. De har fått bättre kontakt än på många år. Familjesammanhållningen är varmare och starkare än någonsin.

I dag känns det mycket avlägset men en dag i framtiden har viruspandemin äntligen passerat. Då är inte social distans, Anders Tegnell, handsprit, reseavrådan, munskydd och Folkhälsomyndigheten det första allmänheten tänker på längre. Men något jag hoppas att vi fortsatt tänker på och tar med oss in i framtiden är den positiva sammanhållningen som värmer vardagen för många i denna prövande stund. Den är guld värd.

Annons
Annons
Annons
Annons