Det går långsamt när finska pantertanter löser fall
Det är inte många författare som skriver om människor som passerat nittio år. Redan där gör Lindström något ovanligt och viktigt. Hennes trilogi, vars första del nu har publicerats i Sverige, har fått stor uppmärksamhet och gjort succé både på hemmaplan i Finland och utomlands. En av anledningarna kan säkert vara just det att romanen sätter fokus på gamla människor, eller åldringar, som de genomgående kallas på äldreboendet där den största delen av handlingen utspelar sig, och det är något litteraturen till stor del saknat.
Någon spänning går det dock inte att tala om och rent generellt är tempot i Lindströms bok mycket långsamt. Ibland plågsamt långsamt. Och kanske är det meningen; kanske vill Lindström gestalta långsamheten i en nittioårings liv genom sitt sätt att skildra vardagen för tre gamla damer.
Med detta lyfter Lindgren fram ett angeläget perspektiv och ställer genom sina karaktärer och deras erfarenheter tydliga etiska frågor. Paradoxalt nog framställs dock de gamla damerna som någon typ av pantertanter som i tid och otid drar fram rödvinet och överhuvudtaget gör många saker som inte särskilt många nittioåringar på äldreboenden faktiskt förmår att göra. Resultatet blir något som troligen väldigt få nittioåringar faktiskt skulle känna igen sig i.
