Annons

Tungt och naket om Gösta Ekmans cancer

Med "Få se om hundarna är snälla ikväll…" har Marie-Louise Ekman skrivit en drabbande och ömsint skildring om en traumatisk sjukdomstid i sitt och maken Gösta Ekmans liv. Recensenten Andrés Stoopendaal har läst.
Publicerad 4 oktober 2018 • Uppdaterad 8 oktober 2018
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Susanne Otto

Trots att jag innan jag börjar läsa Marie-Louise Ekmans bok är medveten om att Gösta Ekman avled i fjol, alltså 2017 – och att tiden som hustrun skildrar specifikt rör tiden november 2011 till mars 2012 – är det som att jag förtränger detta under läsningen. Det blir då som att jag läser om Gösta Ekmans sista dagar i livet – och det blir väldigt tungt.

Det är egendomligt irrationellt kanske, denna förträngning av fakta, men i förlängningen kanske heller inte så konstigt. Ekmans existentiella bok blir en överraskande drabbande läsning. Paradoxalt nog även vacker trots de hemska beskrivningarna av den folkkära skådespelarens sjukdom och av de långa dagarna och nätterna på Huddinge sjukhus.

Annons

När jag kommit halvvägs in i boken, som är skriven i en rapportbetonad stil, med redogörelser av ingrepp och feberkurvor, av makens hallucinationer och lidande, känns det så pass mörkt att jag måste ta mig till biblioteket för att låna en bok som skildrar andra aspekter – eller i alla fall ljusare delar – av den kända mannens liv. Således börjar jag läsa Klas Gustafsons biografi ”Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor” (2010) parallellt med Marie-Louise Ekmans bok, och då blir det lättare.

”Marie-Louise Ekman beskriver gång på gång hur maken är väldigt, väldigt rädd.”

Gösta Ekman var ju inte vem som helst, direkt. Känd redan från barnsben, med en berömd far och legendarisk farfar. Drygt femtio filmroller i bagaget. Från början en harmlös komediant. Mycket snubblande. Senare ett – som jag ser det – alltmer gripande öppet och ofta verkligt sårbart ansikte på film och teve. Som den vilsne småskojaren Håna i filmen "Morrhår och ärtor". En melankolisk kvalitet finns även i hans gestaltning av kommissarie Martin Beck. Det finns briljans i hans hispigt neurotiska Charles-Ingvar Jönsson. Ja, det känns bra att kunna tänka på även detta, emellanåt, speciellt när man läser om man som av cancern, för en tid, reduceras till en totalt hjälplös och depersonaliserad människospillra.

Så det är kanske inte så konstigt att boken är extremt drabbande. Marie-Louise Ekman beskriver gång på gång hur maken är väldigt, väldigt rädd. Speciellt om nätterna när hon inte kan vara närvarande för att väcka honom ur de mardrömmar som framkallas av de höga doser av morfin som han ges.

"Han ser ut som ett litet barn väldigt

ofta.

Naket rädd.

Jag blir väldigt berörd av detta.

Mycket mycket berörd."

Om nätterna gör även boktitelns hundar entré och är snälla – eller ohyggligt läskiga. Skådespelaren rövas bort på båtar eller på tåg. Under dagtid står det hotfullt manliga skuggor i rummet vid sjukhussängens gavel eller mörka gummor i hörnen. Insekter är vanligt förekommande. Boken kom också till just för dokumentera en tid som för skådespelaren själv antagligen bara skulle utgöra ett svart hål i minnet.

Ja, det här är inte en svårläst bok, men däremot en svår bok att läsa. Det känns i alla fall som en lättnad att inse att konstnärsparet fick ytterligare fem år tillsammans efter den traumatiska tid som skildras i "Få se om hundarna är snälla ikväll…".

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons