Av klimatnödläge följer ny kärnkraft
Det har länge sagt att kärnkraften inte är marknadsmässig hållbar och därför inte har framtiden för sig. Ingen har visserligen ställt motsvarande krav på andra energislag. De förnyelsebara kraftslagen är subventionerade via elcertifikatsystemet. Det är minst sagt ologiskt att hylla marknadsekonomiska principer om lönsamhet på ett energislag och inte på andra. Även en tung före detta tung moderatpolitiker som Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg har varnat för kärnkraftspopulism.
Men den som räknat ut den svenska klimatsmarta kärnkraften har än en gång fått fel. På söndagen deklarerade statliga Vattenfall att bolaget mycket väl kan köra reaktorer efter 2040 och tyska Uniper utesluter inte nya kärnkraftverk i Sverige.
Det är också bara de etablerade ägarna av kärnkraft som får driva och eventuellt nyinvestera i reaktorer i Sverige. Och bara på de platser där de i dag finns kärnkraft. De har alltså vetorätt mot andra investerare.
Prisuppgången på el anförs som orsak till de nya beskeden från kraftägarna. Att efterfrågan på el i kölvattnet av klimatomställningen ökar globalt hör också till bilden. När energiöverenskommelsen slöts talade få om elbehovet för den tunga svenska basindustrin som internationellt sett ses som en föregångare i klimatfrågan.
Då talade heller ingen om klimatnödläge. Den som använder det ordet har svårt för att argumentera mot svensk kärnkraft. Inte bara för att den svenska konsumtionen blir fossilfri utan för att svensk el också genom export kan minska växthusgaserna från ett land som Polen.
Januaripartierna är om uttrycket tillåts kluvna om kärnkraften. Regeringens hållning har dock baserats på just det marknadsekonomiska argumentet. Kärnkraften fasas ut av ekonomiska skäl. Med verksamhetsutövarnas nya besked ändras förutsättningarna. Utbud/efterfrågan talar för fortsatt drift, enligt bolagen. Och klimatnödläget är inget argument mot fossilfri kraft.
