Avdrag inte bara för rika
Införandet av skatteavdrag för rengöring, underhåll och tvätt, rut, omgärdades av hätsk debatt när det begav sig. Illvilliga röster från vänster kallade det för pigavdrag och införandet av ett nytt tjänarsamhälle. När Riksrevisionen nu, 13 år efter dess införande, granskar effekterna av avdraget ges kritikerna delvis rätt, men kanske inte på sättet de förväntade sig.
Skattelättnaden har enligt granskningen förmodligen, dock inte säkert, sponsrat en del arbetskraftsinvandring.
Tre av tio som började arbeta med rut-jobb var inte folkbokförda i Sverige året innan inträdet i branschen. Att de som såg en chans att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden med hjälp av rutavdraget skulle konkurrera på en global marknad om de jobben var nog inte riktigt meningen.
Men arbetskraftsinvandring för låglönejobb är inte ett problem som är begränsat till denna reform. Dess bättre är det något som det verkar finnas en majoritet i riksdagen för att åtgärda.
En annan del av avdraget som inte blev som tänkt verkar vara att det inte blev självfinansierande. Dess minskade skatteintäkter täcktes alltså inte upp av ökade skatteinbetalningar från andra håll.
Alliansregeringen hoppades på att jobben som i stor utsträckning utfördes på den svarta marknaden nu skulle börja skattas, att produktiviteten på arbetsmarknaden skulle öka hos dem som anställde rut-arbetare och att fler av de som står långt ifrån arbetsmarknaden skulle ha chans att inte behöva vara beroende av bidrag längre.
Allt detta verkar ha inträffat, men inte i den omfattning som avdraget inledningsvis marknadsfördes med. Att skatteintäkterna skulle öka i samma proportion som sänkningen var en glädjekalkyl. Det behöver dock inte betyda att satsningen inte var värd att införa och bevara.
Om enbart ökade skatteintäkter skulle varit hela syftet med rut, borde man ha gjort skatteavdraget exklusivt för höginkomsttagare utan barn. Att frigöra deras tid som istället kan läggas på mer marknadsarbete, blir mest värdefullt i ekonomiska mått för inkomsttagare med marginalskatter på över 50 procent. ”Pigor bara för rika”, skulle reformen kunna heta.
Nej, fler kan nog istället samlas bakom att fortsätta ha skatteavdraget öppet för alla som vill använda det. Nästan hälften av skatteavdraget har hittills gjorts av barnfamiljer, och 25 procent av pensionärer. Att ge förutsättningar för att få ihop livspusslet under de år när det är som svårast, och ge möjlighet för de äldre att bo kvar i sina hus även när orken att städa minskar är värden som kanske är svåra att sätta siffror på.
Andra mjuka värden som är svåra för Riksrevisionen att granska är hur avdraget ökat jämställdheten. Kvinnor lägger enligt SCB i genomsnitt över fem timmar mer per vecka på obetalt hushållsarbete. Även om tiden som frigörs av att köpa in dessa tjänster inte läggs på mer förvärvsarbete, så är det en välfärdsökning.
Rut är förhoppningsvis här för att stanna. Om nödvändiga kompletteringar görs, exempelvis att säkerställa att jobben skapas för de som behöver dem, så kan det även fortsättningsvis vara ett sätt att hjälpa familjer att få tiden att räcka till samtidigt som fler får ett första jobb.
Det blir då ett tjänarsamhälle i bemärkelsen att alla tjänar på det.
