Bara svaga skäl mot Nato kvar
25 år har nu gått sedan Sverige gick med i Partnerskap för fred, Natos initiativ för att skapa säkerhet genom samarbete med länder som stod utanför alliansen. Sedan dess har säkerhetspolitiken förändrats i grunden. Det är idag inte tal om att Sverige skulle kunna stå neutralt i händelse av krig. Som en naturlig följd av det har Sverige byggt upp ett helt nätverk av avtal och förpliktelser. Skulle en annan EU-stat angripas, till exempel, är Sverige skyldigt att ”ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel”.
Den som vill räkna ut vilken sfär Sverige hör hemma i, behöver bara gå igenom dessa ömsesidiga förpliktelser och se efter vilka som omfattas och inte. Det kunde tyckas ligga nära till hands att ta det sista steget och ansluta sig den tydligaste och mest slagkraftiga pakt för ömsesidigt försvar som världen har skådat, Nato. Men där tar politiken stopp.
Sverigedemokraternas motstånd tycks grundat på genuin nostalgi. ”Alliansfrihet är det bästa ur säkerhetspolitisk synvinkel. Vi tror på att följa devisen 'Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig'”, skriver partiet trots att devisen inte har varit aktuell på länge.
Vad Socialdemokraternas motstånd är grundat på är svårare att säga. Å ena sidan säger partiet att det är viktigt att fördjupa bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten är en viktig del av säkerhetspolitiken. ”Säkerhet bygger vi med andra och det är genom samarbete och informationsutbyte vi bäst kan möta samtidens hot.” Å andra sidan ska den militära alliansfriheten fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
Några skäl anges. Ett är att Natomedlemskap inte behövs, eftersom Sverige ändå redan har så många samarbeten. Med Finland finns det ett fördjupat försvarssamarbete som omfattar gemensamt användande av militära resurser.
Ett annat är att Ryssland inte skulle gilla om Sverige ansökte om medlemskap i Nato. En negativ reaktion skulle skapa instabilitet i närområdet.
Och ett tredje är att det är för ansträngande att bli medlem. Ett eventuellt medlemskap skulle behöva föregås av en folkomröstning som skulle politisera säkerhetspolitiken och ha en polariserande verkan.
Inget av detta gör dock intryck av att komma ur någon övertygelse. I den konflikt det kan handla om räcker ett svenskt-finskt samarbete inte långt hur djupt det än är. Och att det skulle vara för svårt att vinna medborgarna för en förändring som skulle gynna deras egen säkerhet är en märkligt pessimistisk inställning till politikens kraft.
Det svagaste skälet är dock det mittersta. Sverige har hela tiden framhållit att inget land, inte ens Ukraina, är Rysslands bakgård. Alla länder har rätt att fatta vilka beslut de vill om sin egen framtid utan att det ska anses kränka någon annan. Men denna rätt gäller tydligen inte Sverige självt. Här får istället Ryssland ett säkerhetspolitiskt veto i kraft av sin nyckfullhet och förföljelsemani.
Det är svårt att komma undan misstanken att Socialdemokraterna värnar symboliken minst lika mycket som säkerheten. Partiet har investerat för mycket i Natomotstånd under så lång tid för att kunna byta linje. Det är också inom partiet som de svåraste slitningarna skulle uppstå vid en eventuell folkomröstning. Det finns en logik i att hellre avstå. Men att den logiken tillåts gå ut över Sveriges säkerhet är i grunden häpnadsväckande.
