Beredskap utan hopp

Svenska kyrkan har historiskt haft en viktig roll i totalförsvar och krisberedskap. Och samfundet har en utbredd verksamhet på landets sjukhus.

Coronakrisen är komplex också för civilsamhällets organisationer. Smittorisken medför att föreningslokaler och kyrkor inte kan fungera som mötesplatser för personer i behov av tröst eller gemenskap. I ensamhetens land är det ett extra stort problem.

På söndagen var också verksamheten i landets kyrkor begränsad. Ärkebiskopen Antje Jackelén underströk i god tid inför firandet av Maria bebådelsedag att både Sveriges Television och Sveriges Radio sände gudstjänster riktade till dem som ska stanna i hemmets trygga vrå.

I vart fall tv-gudstjänsten från Luleå var dock inspelad långt innan Coronakrisen nådde Sverige, som om den inte alls inträffat. Budskapet i radion saknade på det hela taget bäring på människors vardag just nu. Den som sökte svar och tröst i denna tid fick inte några frågor besvarade. Svenska kyrkan på nationell nivå missade möjligheten att kliva fram i krisen även om verksamheten på den centrala nivån, församlingarna, i många fall erbjöd webbsändningar.Liksom många frikyrkoförsamlingar med vana att arbeta med nätet.

Att det psykologiska försvaret måste stärkas gentemot påverkansoperationer och desinformation från yttre fiender råder det politiskt konsensus om. I krisen har individen emellertid också ett behov av ljus, hopp och tröst när hopplösheten för in människan allt djupare in i rädsla, mörker och skräck.

Då behövs en annan form av psykologiskt försvar i form av bland annat ett vitalt civil samhälle. Där har landets samfund en central roll. I krisberedskapen tenderar detta att glömmas bort när frågor som lagerhållning, sjukhussängar och respiratorer intar agendan.

I samband med tsunamikatastrofen fick Svenska kyrkan en huvudroll, både på plats i Thailand där stationerad personal fanns på plats och på hemmaplan. Dåvarande statsminister Göran Persson personliga roll och relation till Svenska kyrkan kan ha haft betydelse. Statsminister Stefan Löfven har denna gång hittills framhävt monarkin som samlande symbol, men ännu inte kyrkan.

Mening och hopp hänger också samman med tillit. Vi vet erfarenhetsmässigt hur faktorer som medellivslängd och framtidsutsikter bidrar till förklaringar över kriminalitet och självmord i en region. Och av bristande tillit följer också att myndigheters rekommendationer och råd inte respekteras.

Det är sunt att grupptänkande inte lägger en våt filt över samhällsdebatten. Granskning och offentlig debatt kan inte pausas i en kris. Inte heller Folkhälsomyndigheten är immun mot kritik.

De hårda angreppen och hatet mot myndighets ledning vittnar emellertid om något annat.

Sannolikt bör de bäst förstås mot bakgrund av den mångåriga postmoderna devalveringen av kunskapsbegreppet. Expertkunskaper väger allt lättare. Institutionsmisstron påverkas också till del av populistiska strömningar. Förr var det vänstern som urholkade tilltron till institutionerna, nu är de måltavlor för den radikala populismen.

Propaganda skapar ingen tillit. Men i framtida beredskapsplaner har i vart fall begrepp som hopp och ljus en självklar plats. Och de bör skrivas utifrån medvetenheten om tillitens betydelse.

Martin Tunström