Beredskapen mot hybridkriget är inte god
Krig och fred, är titeln på Leo Tolstojs mästerverk. Orden är tydliga och återspeglar 1800-talets bild av krigskonsten med krigsförklaringar och stående härar som stod emot varandra.
Men råder det krig eller fred i dag? I dag är frågan snarare var på skalan mellan polerna fred och krig vi befinner oss. Kränkningar av svenskt territorium, påverkansoperationer i syfte att destabilisera tillit i samhället, cyberattacker,spionage, uppvisandet av militära maktmedel och utplaceringar av tunga vapen i närområdet visar hur begreppen inte är lika tillämpbara som förr. Vi lever inte i krig, men heller inte i den ideala freden.
Det är här det knepiga börjar. Att möta en antagonistisk militär angripare är försvarsmaktens sak. I ett läge med gråzonsproblematik där vi befinner oss närmare krig än fred, och där så kallade ”gröna gubbars” identiteter är oklara får polis och civila myndigheter en central roll.
På Folk och försvars rikskonferens betonade rikspolischefen Anders Thornberg på tisdagen att kraven på polisen i en gråzonsproblematik kan bli ”mycket omfattande” med betydligt fler i yttre tjänst för att skydda bland annat viktiga objekt. Thornberg underströk att polisen vill se ökade möjligheter att begära stöd från försvarsmakten för att kunna möta denna så kallade ”icke-linjära krigföring”.
Det kan också krävas ”alternativa” sätt” att sköta bevakning och ordning och rikspolischefen talade om att kunna sätta in ordningsvakter och polisstudenter som förstärkning.
Samhällets motståndskraft mot hybridkriget försvåras också av att frågorna hanteras av olika departement. Rikspolischefen är uppenbarligen kritisk till försvarsberedningens förslag om att återupprätta den av alliansregeringen nedlagda beredskapspolisen. På Sälenkonferensen viskas det också att justitiedepartementet är helt ointresserat av att gå vidare med förslaget.
Med tanke på försvarsberedningens arbete och dess enighet i frågan är det minst sagt förvånande, även om polisens numerär väntas öka.
Om det råder något av ett säkerhetspolitiskt nödläge märks det inte på regeringens förändringsarbete. Liberalerna lyfte på tisdagen frågan om att inrätta en civilplikt för att Sverige ska kunna stå bättre rustat. Det handlar framför allt om att utbilda bland annat brandmän och personal till kommunernas totalförsvarsverksamhet.
Med tanke på att det saknas brandmän i dag i ”fred” lär de inte bli fler i ett hybridkrig där påfrestningar på räddningstjänsten kan bli omfattande.
Det är möjligen lite oväntat att just Liberalerna trycker på för en så kallad ”frihetsinskränkning” som plikt, och partiledaren Nyamko Sabuni var långtifrån rätt ute när hon talade om att pliktintresset ”var ljumt” från andra partier. Med tanke på enigheten i försvarsberedningen kunde hon istället rätteligen vända kritiken mot Januariregeringen.
Ska de irreguljära hoten kunna mötas krävs det mer handling än ”långsamhetens lov” från regeringen. Och det krävs framför allt att vi inser att Tolstojs dikotomi faktiskt inte längre är giltig för vår tid, även om boken fortfarande hör till de största romanerna.
