1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Björkenäs bär på historia

Pestkyrkogården på Björkenäs i Kalmar manifesterar ett stycke kollektiv glömska.
Historisk mark på Björkenäs.
Foto: Mikael Eklund

Man får leta sig fram och använda viss fantasi för att se lämningarna av pestkyrkogården från år 1710 längst ute på Björkenäs i Kalmar.

De dödas vilorum valdes då inte på grund av att anhöriga skulle besöka platsen och njuta av den vackra utsikten över Kläckebergaviken. Pestkyrkogårdarna lokaliserades utanför städerna när begravningar förbjöds i bland annat i Kalmar domkyrka av smittoskäl.

I tidigare beskrivningar av platsen på Riksantikvarieämbetets oumbärliga app Fornsök omnämndes platsen som en kreatursfålla. Det otränade ögat ser sänkningar i marken under den på platsen mycket rika och frodiga växtligheten. Men det är svårt att föreställa sig att många av de 862 av stadens knappt 2000 invånare fick sin sista vila på det näs som annars mest är känd för dess historiska varv.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Pestens offer fick ingen större historisk uppmärksamhet. I svensk historia är medeltidens digerdöd vida känd. Kolerakyrkogårdar finns inte sällan utmärkta utanför städerna.

Men pestens allvar – nära 40 procent av Kalmars befolkning avled – omnämns sällan i läroböckerna.

Ett läsvärt undantag är praktverket Kalmar lexikon där Bengt Bengtsson noggrant redovisar de lokala fakta som finns nedtecknade.

Kyrkogårdar speglar väl platsens ande. Namnen och titlarna på gravstenarna vittnar om det förgångna. På begravningsplatsen manifesteras lokalsamhällets historiska utveckling. Stenar eller järnkors berättar om näringsstruktur och produktion.

Frånvaron av symboler är därför märkbar på Björkenäs. De döda begravdes där för att inte ge avtryck. De glömdes sedan bort i takt med att markens gröda i form av enbuskar och hagtorn kom att täcka resterna av de stensättningar som fordom omramade den vigda jorden.

I denna förlust av det kollektiva minnet försvann också berättelserna om hur farsoten från kronoskeppet Halland drabbade staden för att sedan spridas längs kusten norrut mot Mönsteråsbygden.

Skyltningen av kulturarvsplatser har tyvärr kommit att successivt prioriteras ned på grund av minskade ekonomiska ramar. Allt färre platser skyltas och vårdas. Så separeras samtidsmänniskan från sin historia och sina rötter, även om digitala verktyg numera underlättar turen till gruvhålet, gånggriften eller gravplatsen.

Insatserna mot pesten i Kalmar har både likheter och skillnader mot dagens smittskydd. Redan smittade isolerades i karantän, om än tämligen bryskt genom att vita kors målades på husens väggar. Gymnasieskolan stängdes. Och, skriver Bengt Bengtsson, även sjukvårdspersonal avled. Bland dem läkaren Mathias Nyman.

Pesten 1710 var faktiskt den största katastrof som drabbat Sverige. Liksom i dag varnades det för övrigt för ökad alkoholkonsumtion i smittans spår. Smittans förekomst i Stockholm förnekades också in i det längsta av makten.

Kyrkogården på Björkenäs förtjänar att uppmärksammas mer. Vi kan lära också av denna historia. Historikern Daniel Larsson vid Göteborgs universitet har understrukit två lärdomar av tidigare pandemier. Bristen på saklig och korrekt information spädde 1710 på oron i samhället. Och det andra är betydelsen av en bred skyddsstruktur för att vara beredd på katastrofer som fortfarande kan inträffa.

Att den gamla pestkyrkogården på Björkenäs blivit övervuxen och svår att hitta manifesterar således något mycket större som vi blivit varse när Corona sprids över världen; nämligen den kollektiva glömskan över faktumet att katastrofer åter kan komma att drabba oss.

Martin Tunström