Covid-19 trivs i trångboddhet
Myndigheternas budskap kan vara tillräckligt svåra för personer med svenska som modersmål att förstå. Vad är en rekommendation, ett allmänt råd eller en avrådan mer exakt?
För personer med bakgrund i andra länder fungerar kommunikationen ännu sämre. ”Den styrning som vädjar till vårt omdöme, i form av värdeladdade formuleringar som 'bör överväga', 'göra rätt' eller 'som man förväntas', har hittills inte varit lika framgångsrik i områden där majoriteten har andra värderingsbaser än de traditionellt svenska”, som författaren Qaisar Mahmood skriver.
Att budskapet inte har gått fram framgår av statistiken från Folkhälsomyndigheten. Vid tisdagens presskonferens redovisades för första gången covid-19-fall i relation till födelseländer. Tidigare har särskilda utmaningar i gruppen med somalisk bakgrund uppmärksammats, men mönstret är det samma för andra länder som Irak, Iran, Turkiet och Syrien. Dessa fem födelseländer står för mer än dubbelt så stor andel av fallen som av befolkningen.
Mönstret framgår också av statistiken från Region Stockholm där invandrartäta Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har mycket större antal fall i relation till invånarantal än exempelvis Kungsholmen eller Södermalm.
Mycket av diskussionen om vad som kan göras i coronatider har handlat om helt andra gruppers vanor, skidresor eller besök i fritidshus till exempel. Men i eftertankens kranka blekhet är det lätt att se att det var i utsatta områden informationsinsatserna borde ha börjat. Riskerna var större och uppförsbacken längre.
Trots alla försiktighetsåtgärder på arbetsplatser och i det offentliga rummet är det enligt Folkhälsomyndigheten så att platsen där smittan sprids mest är hemmet där människor umgås väldigt nära. Trångboddhet är därmed en uppenbar riskfaktor, och trångboddheten är i Sverige i hög grad koncentrerad till utrikes födda. 2018 var trångboddhet åtta gånger vanligare bland utrikes födda än bland svenskfödda.
I gruppen utrikes födda finns också en ovanligt stark koppling till äldreomsorgen. Andelen utrikes födda anställda i äldreomsorg har ökat snabbt till omkring en tredjedel i riket och över hälften i Stockholm. På ett övergripande plan innebär detta att extra utsatta grupper har haft ansvar för extra utsatta gruppers omsorg. Det är inte orimligt att tänka sig att detta har spelat större roll för utvecklingen än de besök som tidigt förbjöds.
En av de viktiga frågorna inför nästa kris är hur det offentliga Sverige ska kommunicera. Det räcker inte att översätta budskap riktade till en svenskspråkig publik, eftersom förståelsen av grundläggande begrepp skiljer sig åt. ”Mottagaren har inte samma chiffernyckel som sändaren och delar den heller inte med de andra mottagarna”, som Mahmood skriver.
Att utfärda olika rekommendationer till olika grupper förefaller inte heller särskilt rimligt, ej heller att staten ska överlåta åt ledare eller informella auktoriteter inom olika grupper och fraktioner att informera å samhällets vägnar.
Mer troligt är att coronakrisen blir den sista kris där en mjuk linje med vädjanden till människors omdöme hellre än förbud får styra. En sådan linje är utmärkt när människor kan antas uppfatta budskapet på ungefär samma sätt men fungerar inte när budskapet uppfattas på helt olika vis eller inte alls.
