Demokratiministern som polariserar
Det finns mycket att säga om den misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som kommer allt närmare. Denna ledarsida har varit tydlig med att misstroendeinstrumentet bör användas mer restriktivt mot enskilda statsråd. Gäller det regeringens politik bör det för övrigt riktas mot statsministern och inte en enskild minister.
En närmast hysterisk överreaktion kommer dock från landets demokratiminister, av alla, miljöpartiets Amanda Lind.
I en post på facebook skriver ministern att moderaterna sätter makten framför mänskliga rättigheter. Hon drar tydliga paralleller till Nazityskland och jämför Sverigedemokraterna med Hitlers parti när hon skriver om Förintelseöverlevaren Hédi Fried .”Att hon ska behöva påminna Ulf Kristersson om hur det gick för Tyskland när man började samarbete med auktoritära partiet blir det slutgiltiga beviset på att de sista smulorna av anständighet som fanns kvar har lämnat Moderaterna”.
Vem är det som skapar polarisering i Sverige? Statsminister Stefan Löfven bjuder in till överenskommelser och samtal med den borgerliga oppositionen, Moderaterna och Kristdemokraterna, samtidigt som han själv insinuerar att det största oppositionspartiet skulle kunna kompromissa bort grundläggande fri och rättigheter, såsom pressfrihet eller hbtq-rättigheter. Den anklagelsen skapar sår som inte läker sig själva. Varför ska man samarbete med den som anklagar en för att inte stå upp för demokratin?
Demokratiminister argumenterar som Sverige vore i krig. ”Det smärtar mig att se att antalet partiet som står upp för demokratins grundvalar blir alt färre”.
I klartext; Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet står inte upp för demokratins ideal när de är beredda att använda det grundlagsreglerade misstroendeinstrumentet. Grunden för den parlamentariska demokratin är att regeringen har stöd i riksdagen. Man kan ha synpunkter på hur misstroendeinstrumentet ska användas. Men konstitutionellt är det helt i sin ordning att pröva regeringens stöd. Dessutom får varje parti ge en röstförklaring. Moderaterna och Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kan således ha helt olika motiv för att rösta för ett misstroende.
Miljöpartiet ha en usel tradition när det gäller att hänvisa till Förintelsen för egna politiska syften. Det gjorde ett tidigare språkrör när det handlade om att diskutera alternativa vägar för asylsökande in i Europa. Amanda Lind skriver nu att överlevare ”behöver se hur historien upprepas”.
Det är att relativisera och förminska Nazitysklands ondska.
Ulf Kristersson själv har trots smutskastningen från inte minst Miljöpartiet agerat enligt devisen ”be för dem som förföljer dig”. När Amanda Lind delade ut Penpriset till av Fastlands-Kina kidnappade svenska förläggaren Gui Minai valde M-ledaren att solidariskt sluta upp för att ge Lind och regeringen sitt fulla stöd.
Ändå skriver Lind att ”moderaterna är ett gammalt högerparti som sätter egna intressen före minoriteters, kvinnors och hbtq-personers rättigheter.” När då? vill man fråga.
Kulturministern har svårt för den parlamentariska demokratin. Men hon underblåser också polarisering med sitt utspel som riktas mot ett bärande parti i svensk politisk historia.
Att nazistämpla Sverigedemokraterna lär stärka den väljarbas som upplever att ”etablissemanget” inte tar ansvar för migrationen. Orden omöjliggör ett samtal. Resonemanget håller för övrigt inte ens på en gymnasielektion i samhällskunskap.
Av en demokrati och kulturminister kan man förvänta sig mer. Mycket mer.
