Annons

Det är på landet som elbilarna behövs

Polariseringen mellan stad och land är ett miljöpolitiskt misstag.
Ledare • Publicerad 10 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Endast ett fåtal av landets laddhybrider registreras i små kommuner.
Endast ett fåtal av landets laddhybrider registreras i små kommuner.Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Stora ansträngningar har gjorts för att få svenskarna att gå över till elbil. Subventioner har betalats ut, infrastruktur har bekostats. Den svenska fordonsflottan ska dessutom vara fossiloberoende om tio år. Så det borde vara högst intressant vad dessa satsningar och investeringar har lett till. Det intressanta är inte främst om andelen elbilar har ökat, utan var elbilarna har hamnat. Finns de där bilen är oundgänglig, eller har det hamnat i städer där de knappt behövs?

Statistiken tyder på det senare. Under 2018 nyregistrerades det i hela Sverige omkring 50 000 elbilar, laddhybrider och elhybrider. Av dessa registrerades nästan 20 000 i Stockholms län, drygt 9 000 i Västra Götaland och ytterligare 5 000 i Skåne. Går man ner på kommunnivå är det Malmö-Lund, Göteborg och Stockholm som sticker ut.

Annons

Sju av tio laddbara bilar hamnade med andra ord i så kallade storstadsregioner, där behovet av bil är som minst. Mycket få laddbara bilar registrerades i kommuner där bil typiskt sett är en förutsättning för att man ska kunna bo och verka överhuvudtaget. Laddbara bilar finns där andra alternativ är tillgängliga, inte där bilen är enda alternativet.

Som omställning betraktat är detta ingen succé. Ett problem har lösts där det inte egentligen fanns, men ignoreras där det verkligen existerar.

Vad är det som gör att laddbara bilar har haft så svårt att få genomslag där behovet av dem är som störst? Underligt nog har forskningen aldrig riktigt intresserat sig för denna fråga. Studier av elbilar på landsbygden har snarare handlat om så kallade early adopters, i praktiken ofta högutbildade och resursstarka landsbygdsbor som har ett stort miljöintresse.

Men ska människor kunna fortsätta bo på landsbygden även efter 2030, gäller det att nå utanför denna snäva grupp. Diskussionen om att resa mindre eller byta färdsätt är inte relevant.

I en ny studie som redovisades på Transportforum i Linköping ges en typ av svar som politiken måste förhålla sig till. Det är inte primärt möjligheten att ladda bilarna som är problemet. Många kan ladda hemma - elbilar innebär rentav en förenkling i en tid när bensinstationer försvinner. Det är inte heller nödvändigtvis daglig räckviddsångest som hindrar omställning - även på landsbygden är skola, arbete och mataffär väl inom räckhåll för en elbil.

Men livet på landsbygden, vilket är en central iakttagelse i studie, kretsar inte uteslutande kring vardagsärenden. Det är också ett livsstilsval, kopplat till unika värden. Behovet av att kunna frakta snöskotern på ett släp kan vara ett tungt vägande skäl att ha en bil av viss typ, likaså behovet av att kunna dra ett hästsläp.

Som noterades på seminariet har det dock skett en polarisering även här. Det är som att det är fel på själva livsstilen. Staden framställs som det gröna alternativet, framtidsalternativet. Att då omställning förknippas med något hotande och negativt är inte ägnat att förvåna.

Denna polarisering är ett miljöpolitiskt misstag. De facto bor inte majoriteten av Sveriges befolkning i storstäder. Att elektrifiera fordonsflottan på landsbygden må vara lite svårare än att subventionera elbilsägande i städer, men är å andra sidan betydligt mer relevant.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons