Det är på resan till målet som tillit kan skapas
På senaste regionfullmäktige avslogs en motion från Vänsterpartiets Linda Fleetwood om att ”new public management” ska avvecklas.
Det är ju svårt att avveckla något som egentligen inte finns. New public management har blivit ett samlingsnamn för allt som många ogillar när det gäller styrning av offentlig sektor, som dokumentation, marknadsprissättningar separation av beställare och utförare.
New public management bygger bland annat på en föreställning som strider med den traditionella synen vad som driver offentliganställda. Tjänstemannen ses som en opålitlig aktör styrd av egna maktintressen. Den ska kontrolleras. Att läraren drivs av att sprida kunskap, att läkaren har en inre drivkraft att bota, lindra och trösta ryms inte i denna instrumentella syn på människan. Men den som minns 1980-talets köer och offentliga tjänster som mer var myndigheter – apotek vårdcentraler – än serviceorgan för medborgarna har lätt att inse att fanns ett visst behov av resultatstyrning också i offentlig sektor.
När förre civilministern Ardalan Shekarabi tillsatte Tillitsdelegationen var det primära politiska syftet att skapa en motpol till New public management. Initiativet rymde dock goda föresatser. Det fanns förväntningar på att professionen skulle stärkas. Här utmanande också utredningen Socialdemokratins syn på myndigheter som mer politiskt lojala än självständiga, som mer tjänstemän än ämbetsmän.
När slutrapporten presenterades på torsdagen var Shekarabi ersatt av nye civilministern Lena Micko. Förväntningarna har skruvats ned. Något nytt har hade inte delegationens utredare uppfunnit utan resultatet fjärmar sig från ett fokus på profession och yrkesetik och inriktas mer på styrning och beslutsnivåer.
Som Statskontorets generaldirektör Annelie Roswall Ljunggren klokt sade bör också tillitsbaserad styrning betraktas som ett förhållningssätt som inte står i kontrast till resultatstyrning.
Alltså: sätt inte alla inslag i det som kallas ”new public management i motsats till tillit. Även i en ämbetsmannapräglad förvaltning måste det mätas, räknas och jämföras, dock på ett helt annat sätt än i det vinstdrivande företaget.
Begreppet tillitsstyrning har således steg för steg omvandlats från det att det fungerade som en del av ”anti new public management”.
Ska man vara kritisk så avfärdades också det centrala förslaget om att ge Arbetsgivarverket rollen som stöd för tillitsbaserad styrning till myndigheter direkt. Arbetsgivarverket är mer av en medlemsorganisation för myndigheter än en ”egen myndighet” och kan inte driva policy mot medlemmars vilja. På distans kan man tycka att experterna i utredningen borde ha koll på hur statsförvaltningen fungerar. Det skulle inte skulle skapa tillit att ge en medlemsorganisation ett sådant styrande uppdrag.
Men Tillitsdelegationen ska inte ses som något misslyckande. Vägen med dialoger, forskning och samtal på myndigheter om hur den goda förvaltningen ska arbeta var kanske denna gång viktigare än utredningens mål.