Det orimliga blir eftersträvansvärt
Partiledardebatter i riksdagen brukar vara rätt sömniga tillställningar, som bevakas lite pliktskyldigt. Kanske var det därför inga reaktioner har kommit på den helomvändning statsminister Stefan Löfven gjorde i frågan om arbetskraftsinvandring.
För inte så värst länge sedan, i april 2018, var arbetskraftsinvandringen enligt Löfven ett mycket stort problem. I Sveriges radios lördagsintervju förordade han åtstramningar. I ett uppmärksammat Facebookinlägg skrev han: ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.” Hans pressekreterare kompletterade: ”Att vi är emot den här typen av arbetskraftsinvandring är ju känt sedan länge. Det handlar bara om en tydligare retorik.”
I januari 2020 är retoriken också tydlig, men innehållet det totalt motsatta. I onsdagens debatt fick Löfven en fråga om det verkligen var rimligt att Sverige beviljade 120 000 uppehållstillstånd under 2019, och besvarade den sålunda: ”När Jimmie Åkesson nu nämner en siffra på över 100 000 räknar han också in egna företagare, gästforskare, ingenjörer, civilingenjörer och it-designer. Det är de människor som vi behöver här i landet.”
Men de allra flesta har ju ingen spetskompetens, invände Åkesson - helt i linje med statsministerns tidigare åsikt i frågan. Statsministern var nu av annan uppfattning: ”Vi ska hålla invandringen på en ansvarsfull nivå. Men vi måste också se till att de människor som svenska företag, myndigheter och andra behöver här i vårt land för vår utveckling ska få komma hit. Det ska inte Sverigedemokraterna få sätta stopp för.”
Idag är det populärt med faktagranskningar. Med statsministerns uppgifter förhåller det sig så här. Av 119 568 beviljade uppehållstillstånd under 2019 gällde 43 233 arbete. Av dessa dryga 43 000 var 15 129 anhöriga till personer som skulle arbeta. De egna företagare som statsministern nämnde som en viktig grupp var 104 stycken, gästforskarna drygt 1 200. Personerna som fick uppehållstillstånd för arbete som krävde högskolekompetens var knappt 8 300.
Om man hänför hälften av de anhöriga till denna kategori hamnar man på en invandring hamnar man på omkring 17 000 personer, motsvarande 14 procent av det totala antalet uppehållstillstånd. Så stor eller liten är andelen ”människor som vi behöver här i landet”, som statsministern uttryckte det i en uppseendeväckande kontrast till asylsökande. Men denna grupp får symbolisera hela migrationen, som då framstår som hållbar.
I den mycket snabba utvecklingen av socialdemokratisk migrationspolitik under Löfvens tid som ledare verkar partiet nu ha hunnit in i en fjärde fas. Först var det öppna gränser, inga murar och inget tal om volymer. Sedan måste asylinvandringen tvärstoppas och Löfven beskrev Alliansens asylpolitik som ohållbar, dock utan vidare synpunkter på arbetskraftsinvandringen. I tredje fasen, inför valet, ifrågasattes arbetskraftsinvandringspolitiken samtidigt som antalet asylsökande skulle ner ytterligare.
I denna senaste fas är asylpolitiken redan hållbar och arbetskraftsinvandringen likaså, trots att inga förändringar har genomförts. Den enda skillnaden mellan då och nu är att Löfven behöver hålla ihop ett ännu spretigare regeringsunderlag, där S måste anpassa sig till två migrationsliberala partier istället för ett. Så har det som var orimligt 2018 plötsligt blivit eftersträvansvärt 2020.
