Dödvikt för sex miljarder med ingångsavdrag

Det kallas för dödviktseffekt: Man betalar för att skapa jobb som hade funnits i alla fall.

Den analys som ligger till grund för avdraget säger visserligen något annat. Den säger att det finns ett stort underliggande behov av enkla jobb, av tjänster som hade utförts om det bara inte hade varit så dyrt att anställa. Sänks kostnaden för arbetskraft kommer enligt analysen tiotusentals nyanlända och långtidsarbetslösa att komma i arbete.

Men det är en analys för en annan tid. Dagens verklighet är att det finns en stark efterfrågan på arbetskraft. Betalningsvilja finns också, vilket bland annat syns i hur många arbetare som anställs via bemanningsbolag. Det finns till och med rätt gott om enkla jobb. Vad som saknas är sökande som uppfyller kraven på kompetens, även när de är lågt ställda.

Både företag och offentlig sektor är samtidigt utsatta för ett hårt omvandlingstryck och behöver bli mer produktiva. Staten må kunna betala för att enkla jobb ska uppstå, men varken kunder eller skattebetalare är villiga att i längden betala för tjänsterna om de inte behövs. Därmed blir effekten, ur statens perspektiv, att man betalar för något man hade fått ändå.

Det hade i och för sig inte varit bättre om ingångsavdraget hade fungerat som det var tänkt. För Sveriges konkurrenskraft och produktivitetsutveckling skulle en dubblerad sektor med ”enkla jobb” vara ett steg bakåt.

Det enda positiva som kan sägas om ingångsavdraget i regeringens tappning är att det är mycket mindre än vad Centern ursprungligen tänkte sig. Enligt Centern skulle tolv miljarder om året läggas på denna arbetsmarknadsåtgärd. Nu har man gått med på två.

Men att Socialdemokraterna går med på ens så mycket är anmärkningsvärt. Det är ännu ett exempel på hur regeringen för en politik den inte själv tror på.