GM-grödor är inte farliga
Det finns flera olika sätt att modifiera gener i växter. Man kan använda den vanliga konventionella växtförädlingen då man stressar förädlingsmaterialet med strålning eller kemikalier. Man får då slumpmässiga mutationer över hela växtens arvsmassa. Så upprepar man proceduren tills slumpen ger materialet en önskvärd egenskap, och förökar sedan den grödan. Ett gentekniskt skott i mörkret.
På 80-talet utvecklades så det som kom att kallas GMO, genmodifierade organismer. Det innebär oftast att man för över en gen från exempelvis jordbakterie till en majsplanta för att göra plantan resistent mot växtskyddsmedel. Det är också en oprecis och ganska begränsande metod att ändra på det genetiska materialet, men har framgångsrikt ökat skördarna i främst USA där det i stor utsträckning används på soja och majs.
Sedan finns det riktad mutagenes, CRISPR/Cas9, eller gensax som det i mer dagligt tal kallas. Ett väldigt precist sätt att förädla grödor på. Man går direkt in till den delen av den genetiska koden som ska förändras och klipper av en bit. Den färdiga produktens arvsmassa blir helt naturlig och går inte att skilja från grödor med ”traditionellt” DNA.
Konsensus från forskarvärlden har länge varit att de genmodifierade grödorna inte är farligare än vanliga. Men GMO-grödor är fortfarande hårt reglerade i EU. De måste godkännas i extremt utdragna och dyra processer där de ändå oftast får nej i slutändan, och sedan tydligt märkas med information om vad de innehåller. Det har gjort marknaden för dessa grödor högst begränsad i unionen, såväl som forskning och utveckling på området. Dock är den konventionella förädlingen undantagen restriktionerna, något som EU motiverar med att det liknar växternas egna mutationer.
Eftersom gensaxen är mer precis och dess resultat väldigt naturligt begärdes denna metod att likt konventionell växtförädling få bli undantagen restriktionerna. Men enligt en dom från EU-domstolen 2018 är de att likställa med GMO och därmed inte heller särskilt gångbara att framställa i Europa.
Trots domstolens beslut finns det dock troligen mängder av gensaxade importerade grödor på marknaden. Eftersom att flera av de länder som producerar dessa inte märker ut dem, och eftersom grödan inte genetiskt kan särskiljas från icke modifierade grödor så flödar dessa fritt under radarn.
EU kan alltså inte förhindra att själva produkten äntrar marknaden, men förhindrar effektivt EU:s och därmed svenska företags konkurrenskraft på området.
Ett exempel är Sveriges Stärkelseproducenter, med Lyckeby i spetsen, som med gensax tagit fram en ny potatis innehållande amylopektinstärkelse. Detta gör att energianvändningen för stärkelseframställningen kan minskas med 0,5 GWh/år, processkemikalierna minskas med 4-5000 ton/år och innehållsförteckningen blir e-nummerfri.
Om potatisen tilläts odlas kommersiellt i Sverige skulle flera av Kalmar läns potatisodlare kunna ligga i den absoluta framkanten vad gäller miljö- och klimatvänliga stärkelseprodukter.
Fokus från EU borde ligga på att bra och säkert livsmedel kommer ut på marknaden, inte på ovetenskapliga grunder styra på vilket sätt växtförädling sker.