Gör inte covid-19 till ett generationskrig
Det är ett mardrömsscenario som nu konstrueras åt Sveriges ”äldre”. Matinköp ska överlåtas på andra, leveransen ske utanför dörren. Inga frisörbesök eller andra sociala kontakter får ske. Till och med promenader i vårsolen ifrågasätts. Och inget av detta sker egentligen för de äldres egen skull, utan för att utmaningen skulle bli övermäktig om de behövde söka vård.
När åtgärderna mot spridning av det nya coronaviruset utvärderas, kommer isoleringen av dem som har definierats som äldre att bli en av de mest intressanta frågorna. Målkonflikten ligger i öppen dag. Ensamhet har i sig allvarliga konsekvenser för såväl psykisk som fysisk hälsa. Äldre som inte har familj eller nära vänner omkring sig kommer dessutom att bli beroende av okända för rent basala behov som de tidigare klarade att lösa själva utan problem.
Eftersom isoleringen är påtvingad och ser ut att krävas under en lång tid framöver är det förståeligt om desperation så småningom uppstår och livslusten avtar. I sitt tal till nationen hade Stefan Löfven inget hopp att erbjuda, bara en lång och svår kraftansträngning. Telefonsamtal och digital gemenskap är som bäst torftiga ersättningar för verkliga möten. För många äldre måste detta te sig omänskligt.
Och det är det. Folkhälsomyndighetens rekommendationer har aldrig varit så stränga som det har framstått i den allmänna debatten.
Det har aldrig funnits något råd om att inte gå ut överhuvudtaget eller att inte gå till mataffären under resten av våren. Rekommendationen den 16 mars var att personer över 70 år skulle begränsa sina nära kontakter med andra så långt som möjligt de kommande veckorna. Så långt som möjligt skulle de undvika folksamlingar som kan uppstå i exempelvis kollektivtrafik, affärer eller offentliga lokaler.
I den allmänna rapporteringen har det verkat som om rekommendationen löd att personer över 70 år skulle avstå från alla kontakter och undvika kollektivtrafik, affärer och offentliga lokaler helt och hållet. Men de centrala begreppen är nära kontakter, folksamlingar och så långt som möjligt. Att öppna dörren för att ta emot en matkasse och utbyta några ord har i vart fall inte Folkhälsomyndigheten förbjudit, ej heller promenader i vårsolen.
Och om en fullt frisk 70-åring går och klipper sig hos en fullt frisk frisör i en stad där ingen samhällsspridning av viruset har kunnat konstateras, vad är egentligen problemet?
Brist på olika saker har varit en bärande del av problembeskrivningen i denna kris. Det är brist på vårdplatser, vårdpersonal och materiel. Men det är lika stor brist på sunt förnuft och avvägningsförmåga. En ekonomisk kris som störtar människor och företag i avgrunden är också en folkhälsoförlust. En social kris där äldre, som inte ens är särskilt gamla, plötsligt sätts i påtvingad isolering är även det en folkhälsoförlust.
Och bristen på timing kan bli verkligt förödande. De krav som nu ställs på personer över 70 år kommer inte att kunna upprätthållas över en längre tid. Efterlevnaden av isoleringsstrategin kommer att minska med tiden. Att gå till ytterligheter i början av en kris är att handskas ytterst vårdslöst med den verkligt begränsande faktorn, medborgarnas beredskap att under en tid stå ut med umbäranden för ett högre syfte.
