Gör socialbidrag till yttersta skyddsnätet igen
Att kommunerna skulle få ökade kostnader för ekonomiskt bistånd har gått att räkna ut länge. När ett stort antal nyanlända lämnar etableringsprogrammet utan att för den skull komma in på arbetsmarknaden är ekonomiskt bistånd, i dagligt tal kallat socialbidrag, den försörjning som finns att tillgå.
I en enkätstudie har nu Sveriges kommuner och regioner (SKR) försökt bilda sig en uppfattning om hur stort problemet är. Två tredjedelar av kommunerna uppger där att deras kostnader för ekonomiskt bistånd ökade under 2019 jämfört med 2018. I mediankommunen, alltså den kommun som lämnade den mittersta uppgiften, uppgick kostnadsökningen till elva procent.
Men detta är inte hela sanningen. När kostnadsökningen sätts i relation till kommuntyp framgår ett tydligt mönster. I storstäder och pendlingskommuner nära storstäder var ökningen minst, i landsbygdskommuner och landsbygdskommuner med besöksnäring var den störst. Även om den totala kommunsektorns kostnader för ekonomiskt bistånd kan viftas bort som obetydliga, är det de typiskt sett fattigaste kommunerna som har drabbats hårdast av ökningen.
Ökningen går att följa i Socialstyrelsens månadsstatistik. I december 2019 betalade Emmaboda kommun ut nästan 800 000 kronor i ekonomiskt bistånd, i december året dessförinnan 672 000 kronor. I Oskarshamns kommun ökade kostnaden från 1 495 000 kronor till 1 836 000 kronor, i Mönsterås kommun från 675 000 kronor till 845 000 kronor.
Det var ett olyckligt sammanträffande att många människor lämnade etableringen just när Arbetsförmedlingen satte igång sin drastiska neddragning av verksamheten. Men problemet hade uppstått i vilket fall som helst. Integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden gick långsamt även när Arbetsförmedlingens kontor var öppna.
Nu finns två alternativ. Ett är att man, som SKR förordar, förlänger statens ansvar och betalar ut etableringsersättning under fler år. Det skulle lätta kommunernas börda men inte i grunden förändra något. Även framgent skulle personer som har slutfört etableringsprogrammet hänvisas till samhällets yttersta skyddsnät.
Ett annat alternativ är att man slutligen reagerar på att skyddsnätet har kommit att få en helt annan funktion än den avsedda och uppfinner något annat. Ett sådant förslag fördes fram av nationalekonomen Eva Mörk redan 2011. Hon förordade generell statlig dagpenning till alla individer som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen men inte har kvalificerat sig för a-kassa, en dagpenning som till skillnad från socialbidrag är knuten till individen och inte hushållet.
En sådan ersättning skulle ha fördelen att den tydligare gick att kombinera med krav på aktivering och jobbsökande. Dagens utveckling med allt mer ingripande uppföljning av ekonomiskt bistånd är i grunden olycklig. Dels drabbar det människor som verkligen är i behov av stödet, dels blir hotet verkningslöst eftersom man ändå inte kan ta ifrån människor deras sista livlina. Socialbidrag är inte och har aldrig varit en relevant inkomstkälla för människor som ”bara” är arbetslösa.
Som det svenska politiska landskapet ser ut idag är det svårt att tro på någon snar samling omkring en rätt komplicerad bidragsreform. Det enda som finns i januariöverenskommelsen är språkplikt för försörjningsstöd, en åtgärd som snarast cementerar det ekonomiska biståndets funktion som alternativ a-kassa. Det är ännu en beklämmande påminnelse om politikens oförmåga till reformer.
