Grundlag för genusforskare
Bombattrappen vid Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg 2018 och en rad uppgifter om hot och hat mot genusforskare fick ministern för högre utbildning och forskning, Mathilda Ernkrans (S), att på tisdagen bjuda in företrädare för universitet och institutioner för att diskutera vad som kan göras för att stoppa utvecklingen.
Hoten får forskare att dra sig undan offentligheten. Låsta institutioner och slutna högre seminarier innebär också en ovälkommen separation mellan vetenskap och samhälle. Då kvävs den akademiska friheten.
Händelserna sätter också fingret på att universitet och forskning i Sverige åtnjuter ett svagare skydd i grundlag än i merparten av våra grannländer. Även den akademiska friheten brukar rankas lägre i Sverige.
Utifrån erfarenheterna från Central- och Östeuropa där radikala nationalistiska partier intervenerar i domstolar, medier och lärosäten föreslås nu reformer för att skydda självständigheten hos en rad samhällsinstitutioner. Domstolarnas självständighet utreds, public service-frihet har stärkts och det förs också en debatt om universiteten.
Socialdemokratin håller inte längre benhårt fast vid det historiska värnandet av en minimalistisk grundlag som värnat politikens makt utan håller dörren på glänt för grundlagsreformer.
Kritiken mot genusvetenskapen tas inte sällan som intäkt för att polariseringen i Sverige kraftigt har ökat. Men vad som ökar polarisering är också den retorik som hörs från genusvetare som drar kritik och hat och hot över en kam.
”Det bedrivs faktiskt bedrivits en aktiv kampanj, bland annat från konservativa grupper, mot genusvetenskapen”, hävdade Jenny Gunnarsson Payne som är professor i etnologi nyligen, när hot och hat diskuterades.
En betydelsefull diskussion för att skydda forskningens frihet blir därmed något av en feministisk härskarteknik för att fula ut konservativa idéer i samhällsdebatten. Syftet är dels att sammanföra hederlig konservatism med nationalism och radikal populism som om de vore del av samma politiska familj, dels att koppla våldet och hoten till en legitim debatt på bland annat ”konservativa ledarsidor”.
Den hållningen där en fri debatt ses som ett problem för samhället underminerar i det långa loppet förtroendet för universiteten och för kunskapssamhället. Och den stärker också bilden av ett politiserat ämne där förment vetenskapliga perspektiv används mot exempelvis konservativa synsätt.
Det är ju så att genusvetenskapen också på sina håll inom vetenskapssamhället väcker frågetecken. I Sverige har en av landets mest meriterade statsvetare, professorn Bo Rothstein, hört till kritikerna. Denna inomvetenskapliga kritik som ofta tar upp kontraktsteoriers svaga ställning i samhällsvetenskapen och den vaga skiljelinjen mellan värderingar och objektiv forskning kan självfallet inte avfärdas som någon nationalistisk populism.
Att vetenskapliga discipliner på framväxt utsätts för förminskande kommentarer – något som uppmärksammas som ett problem från det nationella sekretariatet – är för övrigt inte nytt. Nationalekonomin och dess så kallad neoklassiska ansats avfärdades tidigare inte sällan i det offentliga samtalet som en icke-vetenskap eller som en ”högerpolitisk”-disciplin.
Genusvetenskapen har på det hela taget bidragit till nya perspektiv i samhällsforskningen. Vem historia berättas? Hur ser maktförhållanden ut? Det är forskarnas rätt att välja områden och universitetens autonomi som regeringen ska slå vakt om. Men ministern bör passa sig för att bli en del i den berättelse som bygger på att de konservativa perspektiv - som i själva verket skulle ge forskningen ökad frihet utgör hotet mot genusvetenskapen.
