Helhetsgrepp med halva förklaringar
Historiska helhetsgrepp är inte riktigt vad man förknippar S-MP-regeringen med, men nu utlovas ett sådant inom bostadspolitiken. En utredare, som märkligt nog samtidigt är riksdagsledamot och talesperson för Miljöpartiet, ska ta sig an frågan om socialt hållbar bostadsförsörjning. Enligt bostadsminister Per Bolund (också MP) är detta den viktigaste utredningen han tillsätter under hela mandatperioden.
Redan i utredningsdirektiven är dock avståndet mellan problembild och uppslag till lösningar frapperande. Problemen är brist på bostäder för familjer med låga inkomster, ökad trångboddhet och tilltagande boendesegregation. Lösningarna är av typen att kommunerna ska göra lite mer av sådant de redan gör. Eventuellt ska staten också ge bidrag till kommuner som bedriver ”aktiv markpolitik” och säljer mark till företag som förbinder sig att bygga bostäder för ekonomiskt svaga hushåll. Det är förändringar på marginalen.
Ett ännu tyngre skäl till att MP-förslag inte löser utmaningarna är att det råder ett tabu omkring grundorsaker. Bostadspolitiken kan inte lösa problem som har uppstått till följd av misslyckanden till följd av migrationspolitik och arbetsmarknadspolitik.
Trångboddhet, till exempel, existerar knappt bland inrikes födda med minst en inrikes född förälder. Bland utomeuropeiskt födda som har bott mindre än tio år i Sverige är en tredjedel trångbodda.
Även osäkra boendeförhållanden har med migrationspolitiken att göra. I Boverkets bostadsmarknadsenkät framgår att självbosatta nyanlända ofta hamnar i tillfälliga boendelösningar med osäkra hyreskontrakt och låg boendestandard. Att detta fortfarande inte tas på allvar när en ny migrationspolitik nu ska utformas är beklämmande. Just Miljöpartiet strävar snarast emot en hållbar migrationspolitik.
Utredningen om social bostadspolitik ska inte heller undersöka hur det kommer sig att familjer med låga inkomster bor undermåligt på orter där det överlag inte saknas bostäder men däremot kan vara ont om arbetstillfällen.
Så länge inte bostadsfrågor kopplas till hur bidragssystem är konstruerade kommer någon socialt hållbar bostadspolitik inte att uppstå. Men utredningen ska inte ens granska hur det statliga bostadsbidraget egentligen fungerar som bostadspolitiskt verktyg.
Det är välkommet att bostadspolitiken riktas in på svaga grupper, snarare än att det ska byggas så mycket som möjligt. Men ska en sådan politik bli trovärdig och hållbar kan man inte ignorera frågan om hur svaga grupper uppstår och växer.
