Ingångsavdrag och friår var inte vad Sverige behövde
Med tanke på hur lång tid januariöverenskommelsen tog att komma fram till, vilar den på en anmärkningsvärt svag analys. Den bygger på att oppositionen är så splittrad att den aldrig kommer att göra bruk av den majoritet som den de facto besitter i riksdagen.
Denna opposition väntades dessutom tolerera en massa politik som de vet att inte ens Socialdemokraterna tror på. När majoriteten i finansutskottet under torsdagen strök friåret och ingångsavdraget för att istället rikta pengarna till kommunerna, var Socialdemokraternas kritik att de hotar ordningen i budgetprocessen – inte att de skrotar angelägna reformer.
Och enligt finansdepartementet var ingångsavdraget, som regeringen alltså ämnade satsa 12,6 miljarder kronor på under tre år, inte särskilt angeläget överhuvudtaget. Negativa effekter var att vänta. Att sänka arbetsgivaravgiften för personer som står långt från arbetsmarknaden skulle ge undanträngningseffekter, skrev man. Det skulle ”sortera om i kön” av arbetslösa.
Det överlappade också andra stöd. Vissa av personerna som kvalificerar för ingångsavdraget skulle också kvalificera för subventionerade anställningar som innebär större stöd till arbetsgivaren.
De positiva effekterna var desto mer osäkra, och stod inte i paritet till statens inkomstminskning. Det krävs ingen gemensam ideologi för att se något konstigt i detta. Både vänsterpartister och sverigedemokrater kunde inse att prioriteringen var fel, och agera därefter. Januaripartiernas överenskommelse har på detta sätt visat sig vara ett önsketänkande.
