Januaripartierna i uppochnervända världen
Blev det västgötaklimax av oppositionens misstroendehot? Nej, tvärtom tog regeringen och dess stödpartier den märkliga förvandlingen av Sveriges politiska system ett steg vidare.
Utgångsläget var alltså att regeringen på sin agenda hade en reform som den egentligen var emot, att ersätta Arbetsförmedlingen med ett nytt system baserat på lagen om valfrihetssystem där enskilda själva skulle välja arbetsförmedlare. Mot denna reform samlades fyra partier varav två i princip var för reformen, i alla fall mer positiva än vad regeringspartierna var. Deras metod blev ett hot om misstroendeomröstning mot en minister som inte var med när januariöverenskommelsen gjordes och inte hade hunnit börja arbeta med reformen.
Hotet om misstroendeomröstning var enligt regeringen groteskt, men den ville ändå vara ”konstruktiv” och skrotade reformen tillsammans med stödpartierna. Det beskrivs som att punkten 18 i januariöverenskommelsen har ”reviderats”; i verkligheten har den upphävts. Den enskildes frihet i valet av arbetsförmedlare var inte en del av reformen, det var reformen.
Januariöverenskommelsen har alltså på en viktig punkt förhandlats om, vilket arbetsmarknadsminister Eva Nordmark vid måndagens pressträff hävdade inte hade skett. Vad regeringen och dess stödpartier har kommit överens om istället var oklart, utöver att folkhögskolor på något sätt är inblandade. I alla händelser blir den reviderade reformen bättre än den som stod i januaripartiernas uppgörelse, enligt ministern.
Anledningen till att reformen behövde revideras var dock inte att regering och stödpartier kommit fram till det, utan att alla andra partier tyckte det. Det var i riksdagen som stödet för reformen saknades. Det reviderade förslaget har i alla fall fördelen att vara så oklart att ingen kan vara emot det.
Vad är det då för majoritet i riksdagen som regeringen tar hänsyn till? Januariöverenskommelsens kärna var att hålla SD utanför inflytande. För symmetrins skull ingår att även V ska hållas utanför inflytande. Men hade Vänsterpartiet inte hotat med misstroende, och hade SD inte på pin kiv uttalat sitt stöd för V:s hot, hade Moderaterna och Kristdemokraterna inte gjort någonting.
Regeringen tror inte på sin politik, riksdagens tyngsta vapen används för nålstick, de partier som skulle exkluderas sätter istället dagordningen och i slutänden är alla nöjda. Svensk politik prövar just nu det möjligas gränser.
