Kvinnor äger inte världen

För att utövas i ett land med både jämställdhet och ekonomisk jämlikhet högt på dagordningen, visar den svenska politiken förvånansvärt lite intresse för kvinnors och mäns tillgångar. Löneskillnader uppmärksammas ibland, olika karriärmöjligheter likaså. Men som den så kallade Långtidsutredningen visar är det i ägandet snarare än i arbetslivet som den stora jämställdhetsutmaningen finns.

Kvinnors arbetsinkomster har ökat snabbare än männens sedan 1990-talet. Skillnaderna i arbetstid har minskat. Arbetsmarknaden är mindre könsuppdelad. Ändå har inte kvinnors disponibla inkomst ökat räknat som andel av männens disponibla inkomst.

Förklaringen är kapitalinkomster. År 2017 hade kvinnor bara hälften så stora kapitalinkomster som män, en av de lägsta andelar som har uppmätts under 2000-talet.

När kapitalinkomsterna samtidigt spelar allt större roll i de totala inkomsterna, halkar kvinnorna efter. I en ekonomi som präglas av att fastigheter och finansiella tillgångar ökar snabbt i värde, är kvinnorna förlorare eftersom de äger sådana tillgångar i mycket mindre utsträckning.

I januariöverenskommelsen, den mest långsiktiga viljeinriktningen som finns i svensk politik just nu, saknas denna fråga helt. Jämställdhet figurerar mest i avsnitt som rör nyanlända. Samma gäller regeringsförklaringen. Statsministern sa visserligen: ”Vi står upp för de värderingar som byggt Sverige starkt: gemenskap, jämlikhet, öppenhet och jämställdhet mellan kvinnor och män.” Men någon politik i frågan stod inte att finna. Inte ens någon ambition att finna brister stod att förmärka.

Långtidsutredningens påpekanden har också gått spårlöst förbi.

En av få politiker som har uppmärksammat ägandets betydelse är Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson. Vid ett tal i våras sa hon: ”Är det inte på gränsen till sunkigt att kvinnor i Sverige – år 2019 – bara äger hälften så mycket som män? Vi som är ett frihetens och rättvisans parti borde reflektera mer över det.”

Även Moderatkvinnornas ordförande Josefin Malmqvist har tagit upp frågan, och påpekat att 14 procent av Sveriges fastigheter helägs av kvinnor att jämföra med 24 procent av män. ”Att äga fastigheter är inte bara en fråga om att äga sitt boende, utan också möjlighet att ta lån som kan ge investeringskapital och möjlighet att förverkliga nya affärsidéer”, skriver Malmqvist.

Det går dock inte att säga att kvinnors ägande är någon stor fråga ens inom Moderaterna. I jämförelse med andra jämställdhetsutmaningar kan det tyckas vara något av ett lyxproblem. Låg utbildningsnivå bland nyanlända kvinnor, oordning i skolan, hederskultur och otrygghet framstår onekligen som mer akuta.

Även andra utmaningar, som dem Ebba Busch Thor har tagit upp i lanseringen av ”den nya feminismen”, kan anses mer trängande: psykisk ohälsa, stress inom vård- och omsorgsyrken och det eviga livspusslet.

Men i slutänden spelar det ändå roll hur mycket pengar det finns på kontot. När skillnaderna är stora och inte minskar, och när forskningen entydigt säger att de beror på ägande snarare än arbete, är ansträngningar för att öka kvinnors ägande av fastigheter och finansiella tillgångar i allra högsta grad vardagsfeminism.