På rätt spår i Sälen

När utrikesminister Ann Linde (s) gjorde ett av sina första större framträdande med ett linjetal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen kunde något av en tyngdpunktsförskjutning anas. På frågan om regeringen ansågs att dödandet av den iranske generalen Qasem Soleimani kunde försvaras juridiskt svarade Linde att ”Sverige gör en striktare tolkning av folkrätten av USA”.

Det finns många för att inte säga oräkneliga, anledningar att kritisera Trumpadministrationen för dess utrikespolitiska agerande. Som sveket mot kurderna. Som nedtoningen av mänskliga rättigheter. Men den aktivistiska delen av socialdemokratin vände sig ryggmärgsmässigt tidigt mot de strukturer som ges värde, när just Trump angriper dem, som Nato och den transatlanstiska länken. Amerikanska militära aktioner angreps omedelbart.

Ann Linde är möjligen mer diplomat än politiker, men det är värt att notera att Utrikesdepartementet klokt avvaktar en folkrättslig utredning om bland annat USA:s rätt till självförsvar innan eventuell kritik formuleras på Arvfurstens palats.

Linde väljer alltså ett annat spår än Wallström. Tidigare har hon också understrukit att relationerna med Israel ska förbättras. Utan att ställa FN–engagemanget mot EU-samarbetet ligger det ändå en symbolik i hur Wallström betonar det förra medan Linde fokuserade på det senare. Ingen väntar sig på årets konferens att någon spricka mellan utrikes och försvarsdepartementet ska synliggöras.

Kvar finns dock tendensen att lyfta fram exempelvis klimatfrågan när det gäller Arktis medan de militärstrategiska frågornas tyngd pratas ned. Den ryska tidningen Krasnajazvezda publicerade förra veckan uppgifter om att alla ryska arktiska militära baser ska förses med ett nytt mer avancerat luftförsvarssystem kallat ”kupol”.

Ann Linde och regeringen försvarar också den svenska fortsatta insatsen i Irak. Där har oppositionen visat mer oro än regeringen efter det våld som irakisk polis bedrivit mot demokratitörstande demonstranter.

Möjligen var det lätt utifrån svenska erfarenheter att motivera instruerande av kurdiska soldater och något svårare när basen nu ligger närmare Bagdad och irakisk trupp ska utbildas. Våldet mot demonstranterna väckte frågor med tanke på att polis från ett EU-land fått ansvaret för utbildning av den irakiska ordningsmakten. Och i Irak hänger insatserna samman. ”I utbildningsdelen ingår även att skydda och bevaka koalitionens utbildnings- och grupperingsplatser”, har det uttalats.

Att kunna bygga politiskt viktiga strategiska allianser hade stor betydelse för beslutet att delta i koalitionen mot IS. Brittisk press har nyligen bekräftat att brittiska soldater också finns på den bas, Camp Taji, där svenska instruktörer är stationerade. Med tanke på att samarbete med Storbritannien är prioriterat är det ingen slump.

Om detta strategiska samarbetets karaktär talas det tystare om än om andra i sig betydelsefulla nätverk såsom Arktiska rådet.

För något år sedan hade M-ledaren Ulf Kristerssons kritik av regeringen varit hårdare. Nu underströk han att regeringen bland annat hanterat Iranfrågan rätt.

Det är försvarsanslagen som nu utgör konflikten mellan Moderaterna, som också ser möjligheten att pröva Januaripartiernas sammanhållning, och regeringen.

I vart fall rör konflikten numera mer medel än mål. Det är ett steg framåt. För Sverige.