Martin Tunström: Riksdagen är ingen ledarsida
Det går inte annat än att imponeras över Finanspolitiska rådets årliga granskning av den ekonomiska politiken. Rådets ledamöter och tjänstemän har på kort tid lyckats att genomföra en analys även av de åtgärder som genomförts under de senaste veckornas Coronakris.
Även Finanspolitiska rådet fungerar alltså i kristider. I likhet med andra granskande institutioner, förtjänar det att sägas, som under smittspridningens dagar fullgjort sina uppdrag. Lagrådet snabbehandlar lagförslag. Konstitutionsutskottet visar sin integritet. Finanspolitiska rådet räknar i rekordtakt. Balansen mellan demokrati, rättssäkerhet och effektivitet består därmed, trots de stora påfrestningar som den offentliga maktutövningen ställs inför. Just denna gång lär inte finansminister Magdalena Andersson (S) som tidigare kritisera rådets existens.
När Finanspolitiska rådets ekonomer granskar gränslandet mellan ekonomi och politik kan dock ett och annat frågetecken sättas ute i högermarginalen med rödpennan. Att en myndighet om än med ett fristående granskande uppdrag har synpunkter på riksdagsarbete är något ovanligt.
Nu skriver rådet att budgetprocessen ”försvagades ytterligare”, av att en riksdagsmajoritet, (M, KD, SD och V) i februari drev igenom extrabudgeten med ett miljardtillskott till välfärden. Budgetprocessen är utformad för att budgeten ska ses som en helhet vilket underlättar för minoritetsregeringar att kunna genomföra sin ekonomiska politik, står det i skrivelsen.
Tanken med budgetreglerna har inte varit att en minoritet ska få styra över en majoritet utan att hindra att olika hoppande majoriteter i riksdagen genom uppgörelser kan öka på utgifterna utan att ta hänsyn till finansieringen.
I detta fall finansierades tillskottet till välfärden genom att bland annat Miljöpartiets friår sparades bort och ingen har hävdat att extrabudgeten skulle strida mot riksdagsordningen så som det var när S, V, MP och SD år 2013 stoppade en av Alliansregeringens skattesänkningar.
Det argumentet räcker inte för Finanspolitiska rådet. Även om ändringar inte försvagar budgeten skadar de möjligheterna att ”föra en konsekvent ekonomisk politik”.
Med det resonemanget försvagas statusen på riksdagsledamöterna som har ställningen som ”folkets främsta företrädare”. De blir mer av opinionsbildare, som ledarskribenter, än lagstiftare, beskattare och granskare. Regeringen får också en starkare roll än vad grundlagen föreskriver eftersom den inte behöver förankra hela sin politik i riksdagen.
Om oppositionen hindras från att agera hänvisas den till verktyg såsom att resa misstroende mot statsministern för att avsätta ministären.
Det skulle skapa en stökigare riksdag och en mer fragmentarisk budgetprocess. Finanspolitiska rådets värnande om stabilitet skulle i själva verket urholka kontinuiteten.
Det finns all anledning att varna för att riksdagen på egen hand annat än i undantagsfall – som när regeringen negligerat tillkännagivanden från riksdagen – ska skriva lagar. Inte bara för att riksdagen saknar ett större kvalificerat kansli för detta utan för att relationen mellan regering och riksdag skulle ändras. Vi skulle få mindre av maktdelning mellan lagstiftande och styrande församling.
Men bedömningen av de folkvaldas arbete – som faktiskt granskas av Konstitutionsutskottet och inte av Finanspolitiska rådet – måste kompletteras med ett demokratiperspektiv. Utifrån det är det svårt att bli upprörd över att riksdagsutskott tar initiativ och att de folkvalda röstar för en ändringsbudget.
Martin Tunström
